kroppsacceptans.
 
"Så länge man inte tänker på kroppen är man lycklig [...]"
ur Lady Chatterleys älskare, (1928) av D.H. Lawrence.
 
Detta citat är så klockrent. Det beskriver det jag strävar efter. I mitt tycke ett väldigt bra mål. Jag gillar även strävan efter att gilla sin kropp, såklart. Det hänger ihop i min värld. Men. Det är även krävande att varje dag uppmärksamma sin kropp positivt. För jag tror inte det går. Utan målet bör vara att inte tänka på den alls. Låter det trist? Lika trist som att göra maten till något du inte behöver tänka på och reflektera över varje dag utan bara accepterar, gillar och äter utan eftertanke (mer än att det är gott och roligt med matlagning). Det bara är. Jag tänker att målet (för mig) är att helt enkelt bara kunna vara. Att inte lägga vikt på form och bredd. Bara vara. Det låter så skönt. 
 
Ett av mina nyårslöften  i år var att acceptera kroppen, samt att uppskatta dem framsteg jag ändå gör. Inom detta område hänger de också samman. Det är svårt att se framstegen ibland men det brukar gå om man kollar bakåt. Det kan vara svårare när man är mitt inne i det. Men jag har ändå lagt märke till förändringar hos mig själv.
Detta är så svårt att skriva om. Det kommer inte alltid ut rätt, eller tillräckligt detaljerat/förklarande. Att läsa mellan rader och läsa in egna tankar är ju vanligt vid skrift. Det är svårt att inte förmedla en skev bild som för mig är självklar men inte för den som läser. Mitt eviga problem med den här bloggen är känslan av att läsare gör sig en bild av mig som inte stämmer. En annan svårighet är också att jag trots allt fortfarande faller inom normen, enligt samhällsbilden, och att det känns lite larvigt att prata om kroppsacceptans när jag faktiskt inte utsätts för diskriminering, fördomar eller nedvärdering (av folk, privat som prof., som inte kan stå ut med att alla ser olika ut och faktiskt (!) kan trivas i det).
 
Tillbaka till citatet och nyårslöftet. Jag har många dagar när jag "bara är". Men ofta med inslag av en oerhörd medvetenhet. Det finns inga hela dagar som är fria från dessa tankar men det är allt lättare att handskas med dem. Jag gör liksom inget utav dem, börjar inte reglera maten osv. Observerar tankarna - funderar på dem - låter dem gå vidare. Suckar inombords, kanske klagar lite inför Tomas men sen kan det gå över. Kanske försvinner inte medvetenheten nånsin men som mycket annat kan man lära sig att hantera det, utan att reagera på det.
En annan svårighet i detta acceptans-arbetet är ju omgivning, som jag nämnt innan. Folk omkring dig (bekanta, vänner, familj eller random) som sitter på fördomar om andras utseenden eller livsstil och därefter även värderar. Det är svårt då att självsäkert röra sig mot den grupp som personen, som du kanske t.o.m. umgås med, värderar negativt och gärna uttrycker det. Klart man blir osäker på vad personen i fråga anser om att man förändras för ens förvandling rör sig mot något som det kanske ses ner på. Det är ju lätt att tänka att man ska ignorera, säga ifrån eller bara undvika. Att inte bry sig vad andra tycker (jobbar på det med!). Men så lätt är det ju inte? Man är ju lite uppfostrad i att ändå vara accepterad, omtyckt av andra. Jag tror de flesta ändå vill känna sig bekräftad, positivt, av omgivningen. 
 
 
Idag har jag övat i normaliseringen genom att gå i shorts och träningstopp hemma. Alltså utan linne över. Oerhört jobbigt, faktiskt. Och har jag ändå varit mestadels ensam hemma idag. Att utsätta sig om och om igen för det som är jobbigt (inom vissa gränser då) normaliserar det mesta till slut. Däremot har jag i cirka 10 år, eller mer, övat på att vara bekväm med att bara duscha. Funkar fortfarande inte då jag känner mig för blottad och medveten. Duschar därför helst på vissa tider och jävligt snabbt. Så vissa saker kräver väl 10 år till..:) Sidospår kanske.
 
Slutsats då. Ett genomgående drag gällande mina problemområden är att jag tänker för mycket på vad andra tycker och tänker om mig. Inte för att jag vill stå över någon eller verka speciell. Utan bara..normal. Men det borde ju räcka med att att ens familj och sambo accepterar mig? Varför är det så svårt att släppa omgivningen? 
 
Jag har fortfarande funderar över identitet men jag tror också, mer och mer, att detta alltid kommer vara flytande, eller i förändring. Precis som egenskaper, mål och åsikter. Eller jag hoppas det i alla fall. 
 
Vem vill vara samma person hela livet?
psykisk ohälsa, söndagsreflektion, ätstörningar,
Funderar på dessa diskussioner om att vi, idag i mer modern och teknisk period, visar upp en mer polerad bild av oss själva, vår fritid och liv. Att det bara visar en sida och döljer andra. Men det är väl inget nytt? 
 
Bilderna nedan visar helgen som var. Jag och Tomas hade bokat landet fre-sön för egentid och minisemester. Firade att Tomas klarade av sin master (dessutom med bra betyg, så stolt över hans kämpande), att vi hade ledigt tillsammans, skålade lite extra för våra 4 år tillsammans, och bara allmänt för att det var helg :) Bilderna visar grill, träning, (kallt) bad, sköna mornar och positivitet. Vilket är helt sant och var underbart!
 
Vad bilderna inte visar är den mentala utmattningen som kom efter min vidriga panikattack, natten till söndag. Bilderna säger inget om hur trötta vi var på söndagen. Eller hur dåligt jag mådde, hur mycket jag grät, tårar som flödade genom hyperventileringen. Pulsen som aldrig gick ner till det normala på hela natten. 
 
 
 
 
 
 <3 <3 morronkaffe och läsning
 
Men betyder det att vi döljer? Jag tycker inte alltid det. Visst har det möjligen blivit mer utav denna uppvisning av ett bra liv men jag tycker inte det är någon ny företeelse. Hur många av oss svarar ärligt på "hur mår du?" när vi träffar någon - ytligt bekant, vän eller nära familj? Hur många berättar ärligt och öppet om familjen som kraschar, relationen som inte fungerar så bra, semestern som blev för tung?
 
Majoriteten polerar nog alltid ytan lite. Och gjorde det innan sociala medier. Att visa upp en harmonisk familj, med stabilitet eller framhäva sin framgång, disciplin och självsäkerhet. Och det är inget fel i det. Under hela min uppväxt polerade jag min identitet och sida utåt. För det var lättare så. Att inte berätta gjorde att jag kunde glömma vissa saker för en stund. Att vara en annan. Att umgås med någon som inte visste om allt gjorde att jag inte blev påmind och kunde stänga av. Inte alltid sunt men tror det hjälpte ändå.
 
Vet inte vad jag ville med det här. Men det är något jag funderade på häromdagen. Jag är öppen på bloggen men inte helt och hållet. Om det är att polera ytan eller bara vara privat är väl en smaksak. 
 
Angående helgen, från bilderna ovan, så överskuggade inte panikattacken hela helgen men visst satte det avtryck. Jag tänker att om jag inte hade berättat om det så hade det sett ut som en vanlig helg med rosa moln. Men grejen är att det ändå var rosa moln. Med några svarta inblandat. Men så är ju livet och vardagen överlag. Det betyder inte att relationen är i fara eller att det alltid är såhär. Är det något jag brukar trycka på i bloggen är det just det: det ser inte alltid ut såhär och det existerar betydligt flera nivåer
 
Däremot drar vi alltid lärdomar när det blir såhär. Vad gör vi, som par, nästa gång så att vi kan mildra eller förhindra att det händer igen? Vad ska jag göra själv? 
Jag vill påstå att vi, trots allt, växer som par och blir starkare. Vi får bevis på vad vi betyder för varandra. Både skrämmande och betryggande, såklart.
 
psykisk ohälsa,

När det är svårt med motivationen så gäller det att komma ihåg grundorsaken till att man började med något. Hitta enkelheten och inte röra ihop det för mycket. Man kan vilja något mer men man bör nog hålla en enkel röd tråd genom allt.

Kom ihåg vad som drog igång fascinationen, det där bubblet i magen och leendet i ansiktet. Det som gör att man vill gräva djupare och lära sig mer.

Man kan göra avstickare, hitta sidospår och bredda sitt fält men blir det för mycket att greppa om är det lätt att tappa fokuset.

Att smalna av och nischa ned sig är oftast en bra följelinje. Det finns förvisso nästan alltid rum och tid för sidospår så länge man kommer tillbaka. Om man vill det.

Sidospåren kan ju leda till utveckling åt ett annat håll och då följer man just den röda tråden. Men att ha flera röda trådar känns inte lika hållbart i längden. Vi har oftast flera trådar i livet att hålla i så man får välja sparsamt.

Tilliten till sig själv är desto svårare ibland. Klarar man av att hålla tråden hel? Eller rycker man sönder den? Kanske råkar klippa av den i farten eller så löser den upp sig så sakteligen utan att man själv märker av det. Tills du står där och undrar vad som hände tillsammans med utmattning och apati inför vardagen.

Att lära sig av sina misstag är en klyscha som är svår att hålla när ett misstag känns som ett misslyckande för ens kapacitet. Det är svårt att lära sig något då och gå ur det som en stark person. I värsta fall blir misstaget ett misslyckande för en själv som person. Prestation och identitet löper bredvid varandra parallellt och ibland korsar dem varandra. Vissa säger att man inte är sina prestationer men det är svårt att inte identifiera sig med sina handlingar när det oftast är dem som uppmärksammas. Kanske till och med mer än ens personlighet. Tänker även att ens handlingar kan spegla ens personlighet så visst blir det svårt att särskilja misslyckanden från identiteten.

Att vara sig själv samtidigt som man ska samspela med människor, handskas med sociala koder. Stå för sin åsikt och även kompromissa med andra. Inte ta skit samtidigt som man bör respektera andra.
Det är en svår balansgång. Låter banalt men det är också en ständigt rullande process.

Trial and error - något att lära sig inför 2018.

 
söndagsreflektion,