Efter att jag publicerade inlägget om operationen på facebook fick jag så mycket positiva reaktioner att jag blev löjligt glad och lättad! Nu hade jag inte förväntat mig något illa eller elakt men kanske oförstående. Men jag känner mig stärkt att gått ut med det och processen att läka och ta mig vidare blev enklare. Det är liksom inte bara jag och Tomas som vet om hur det går utan jag kan nu ärligt säga nej tack till saker och på något vis fick jag även en extra push att klara av det. Det lätt att bli innesluten i den lilla världen i lägenheten och bara ha det i huvudet. Att skriva här är därför väldigt skönt. Jag har dessutom (möjligtvis) tjatat hål i huvudet på Tomas.
 
Dock går det runt i huvudet till och från gällande styrka.
 
Jag har haft svårt att erkänna när jag haft alltför ont och faktiskt haft det jobbigt. Det känns inte som att jag har rätt att klaga eftersom det var ett frivilligt beslut, och jag förstod självklart att det inte skulle bli frid och fröjd dagen efter. Jag försöker se framåt och tänka att det blir bättre för varje dag som går. För det gör det faktiskt. Lite grann i taget. 
 
I lördags när magen strulade som värst och jag hade småpanik över att vara ensam hela dagen utan att komma utanför dörren brast jag i gråt och var uppgiven när Tomas kom hem. Det vällde över en känsla av hopplöshet. Grejen är den att det ofta gör det för mig på kvällarna, oavsett mående eller händelser. Kvällar är svåra och det är nästan förbjudet att prata om jobbiga saker eftersom ångesten är starkare då. På morgonen däremot är jag lugn, förberedd och bästa självkänslan i världen.
Men då var det särskilt detta med att jag inte ville erkänna att jag tyckte det var jobbigt. Inget om att jag ångrade ingreppet men jag hade blandning av panik pga magen och tankar om att det aldrig blir bra. 
Jag har svårt att acceptera hur jag ser ut för tillfället. Jag har fortfarande vätska i kroppen, det dallrar när jag går, tarmarna fyller ut magen och jag vaggar fram. Då kommer nya tankar som gör mig arg för varför känner jag mig obekväm att vara en storlek större? Vad är det i mig som gör att min rädsla just nu är att öka i vikt och bli lite ur form? Jag dömer ju ingen annan i liknande sits så varför skulle det vara något dåligt?
 
Ja jag har en del i huvudet nu. Och tid att tänka över. Jag ser det också som något att lära mig utav när det kommer till kroppsacceptans och faktiskt uppskatta en frisk kropp!
 
 

Jag funderar på vad bloggen ska tjäna till. Känner mig minst sagt "ringrostig" eller ja, ovan att ha blogg. Hade som sagt en i 4-5 år, som jag slutade skriva i för lite mer än ett år sen för det kändes inte som mig längre, även om jag hade raderat några års inlägg.
Då skrev jag om vardagen men främst mat och träningsinlägg. Och jag tänker att hur kul är det att läsa? Jag gillar själv många bloggar med dessa teman men det känns dumt att göra det själv. Lite prettovarning.

Jag gillar att skriva på fritiden och tanken var väl att ha bloggen som andningshål men de dokument jag har och det jag skriver om är alldeles för personligt för att hamna på en offentlig blogg. Vissa ämnen skulle jag vilja ta upp samtidigt som jag inte vill ha stämplar på mig av omgivningen pga blogginnehåll.

Jag fortsätter väl som jag gör så får jag se vart det bär av!:)

 

 

Jag undrar vad min identitet egentligen är. Hur jag skulle vilja se mig som. Beskrivas som. Om det ens är samma sak. För folk kan ju uppfatta en annorlunda mot vad man känner sig. Är det hur jag känner mig som är min identitet eller är hur folk faktiskt uppfattar mig, så som jag beter mig, som är den verkliga identiteten?

Den evigt luddiga frågan som jag skrivit mycket om. Vet inte varför, kanske för att jag tycker befinna mig i en identitetskris sen några år tillbaka. Förändringar är bra men ibland hinner inte huvudet med. Jag gillar när det sker nytt, nystarter står mig varmt. Men det ska anpassas också.

Jag känner ofta att min förändring bara uppfattas av mig själv. Därför är det också svårt att anpassa sig när omgivningen hela tiden ser dig som den gamla versionen. Man blir tudelad, olika liv nästan. Kanske för att det är tryggt med det man vet. Även när det kommer till hur man ser på människor, hur man känner dem som. Människor är vanedjur så även till vad man är bekant med i förhållande till omgivning och vänner. 

Jag har ändrat på det praktiska. Det är den mentala som alltid är jobbigast. Och svårast. Det är för djupt rotat inom mig. Det är sanning för mig det jag känner. Min värld. Min uppfattning. Mitt motto och levnadssätt. Så hur ska man då börja lita på det andra säger? 

Kanske jag är cynisk som tror att folk runt mig inte säger sanningen. Att dem bara vill känna sig bättre själva över att en annan inte heller lyckas uppnå samhällskraven. Kanske en aning elakt att tänka så om bekanta. Men jag vet inte. Och kommer aldrig veta heller.

Så varför sträva?

Vad spelar det för roll vad människorna omkring dig tänker när det handlar om din mentala bit? Du är med dig själv så många timmar, ska stå ut med ditt sinne och tankesätt konstant så varför inte göra det till en positiv värld att vara i?
Dessutom är förmodligen de flesta så upptagna av sin egen värld och problem, kanske samma som en själv, att dem inte lägger energi på dig. Så självupptaget att ens fundera över det.