Efter att jag publicerade inlägget om operationen på facebook fick jag så mycket positiva reaktioner att jag blev löjligt glad och lättad! Nu hade jag inte förväntat mig något illa eller elakt men kanske oförstående. Men jag känner mig stärkt att gått ut med det och processen att läka och ta mig vidare blev enklare. Det är liksom inte bara jag och Tomas som vet om hur det går utan jag kan nu ärligt säga nej tack till saker och på något vis fick jag även en extra push att klara av det. Det lätt att bli innesluten i den lilla världen i lägenheten och bara ha det i huvudet. Att skriva här är därför väldigt skönt. Jag har dessutom (möjligtvis) tjatat hål i huvudet på Tomas.
 
Dock går det runt i huvudet till och från gällande styrka.
 
Jag har haft svårt att erkänna när jag haft alltför ont och faktiskt haft det jobbigt. Det känns inte som att jag har rätt att klaga eftersom det var ett frivilligt beslut, och jag förstod självklart att det inte skulle bli frid och fröjd dagen efter. Jag försöker se framåt och tänka att det blir bättre för varje dag som går. För det gör det faktiskt. Lite grann i taget. 
 
I lördags när magen strulade som värst och jag hade småpanik över att vara ensam hela dagen utan att komma utanför dörren brast jag i gråt och var uppgiven när Tomas kom hem. Det vällde över en känsla av hopplöshet. Grejen är den att det ofta gör det för mig på kvällarna, oavsett mående eller händelser. Kvällar är svåra och det är nästan förbjudet att prata om jobbiga saker eftersom ångesten är starkare då. På morgonen däremot är jag lugn, förberedd och bästa självkänslan i världen.
Men då var det särskilt detta med att jag inte ville erkänna att jag tyckte det var jobbigt. Inget om att jag ångrade ingreppet men jag hade blandning av panik pga magen och tankar om att det aldrig blir bra. 
Jag har svårt att acceptera hur jag ser ut för tillfället. Jag har fortfarande vätska i kroppen, det dallrar när jag går, tarmarna fyller ut magen och jag vaggar fram. Då kommer nya tankar som gör mig arg för varför känner jag mig obekväm att vara en storlek större? Vad är det i mig som gör att min rädsla just nu är att öka i vikt och bli lite ur form? Jag dömer ju ingen annan i liknande sits så varför skulle det vara något dåligt?
 
Ja jag har en del i huvudet nu. Och tid att tänka över. Jag ser det också som något att lära mig utav när det kommer till kroppsacceptans och faktiskt uppskatta en frisk kropp!