Igår var sista dagen på sommarjobbet. Så idag hade jag första dagen av andra sommarlovsfasen. Tomas jobbar idag 6-18 så jag vaknade själv tyvärr. Men efter sju trampade jag iväg till Himmelstalundsbadet för att möta upp mamma för simning. Mamma är där nästan varje morgon men för min del har det inte blivit något i år. Men nu så. Skönt men inte samma känsla som förra helgen i skärgården... Kloret gör det dessutom svårt att andas. Men bra start på dagen! Hade med frukost och kaffetermos till efteråt när vi sitter nyduschade i solen. Mysigt att göra detta ihop.
 
Så Fas 2 då. Cirka 2.5 vecka kvar till kursstart (22 aug). Känner redan småstressen av att maxa dessa veckor. Men också att samtidigt ta det lugnt. Måste försöka se det som uppladdning och nedvarvning fortfarande. Hjärnan är redan igång inför uppsatsen men det hålls ändå på distans, som sig bör. Att ha tankar igång är på samma gång lugnande. Lite förberedd vill jag vara.
 
Så idag tänkte jag antingen gå till gymmet och träna, eller möjligen ta en löptur. Cykla ner till stan kanske. Läsa. Sova lite.. Ikväll ska jag förmodligen till 30-års fest om hjärnan fortfarande är med på det. 
 
Även imorgon jobbar Tomas 6-18 så det är lite motvillig egentid denna helg. Han har jobbat natt hela veckan och har därmed kommit hem samma tid jag går upp, och så har vi mötts i dörren på eftermiddagen när jag kommit hem och han varit på väg till jobbet. Så lite trist även om det är temporärt. Se om vi kan göra något i veckan som kommer. Det enda inplanerade är att gå genom vårt förråd som har haft inbrott. Allt är vänt upp o ner och det är kaos. Så vi måste inventera vad som är stulet och samtidigt städa ur och göra om... Så något roligt måste vi se till att göra som motvikt. 
 
Fortfarande har jag ingen lust till kreativitet eller skrivande. Knappt läsa. Det är som om den halvan av hjärnan fortfarande är på paus. Det blir för mycket skärmtid för att fördriva tid därför. Jag gillar inte det egentligen. När jag inte sitter vid datorn har jag skrivlust och ämnen att fundera över men väl framför skärm så dör det av. Det är som om det sparar på reserverna. Men i överlag mår jag ändå bra. Och det är så himla skönt. När jag ser tillbaka på sommaren är det mycket som har gått framåt. Jag bara hoppas att det håller i sig till hösten. Jag vet att det är frånvaron att skolan som har hjälpt så nu gäller det att hålla i. Nästa vecka ska jag till hypnoanalysen igen. Dags att börja arbeta på självkänslan och självtilliten. Jag har även ramlat ifrån meditationen, både den guidade från Christine och den egna. Men en sak i taget.
 
min baddräkt som jag är så stolt över. plus att jag gillar bilden, så :)))
kroppsacceptans.
 
"Så länge man inte tänker på kroppen är man lycklig [...]"
ur Lady Chatterleys älskare, (1928) av D.H. Lawrence.
 
Detta citat är så klockrent. Det beskriver det jag strävar efter. I mitt tycke ett väldigt bra mål. Jag gillar även strävan efter att gilla sin kropp, såklart. Det hänger ihop i min värld. Men. Det är även krävande att varje dag uppmärksamma sin kropp positivt. För jag tror inte det går. Utan målet bör vara att inte tänka på den alls. Låter det trist? Lika trist som att göra maten till något du inte behöver tänka på och reflektera över varje dag utan bara accepterar, gillar och äter utan eftertanke (mer än att det är gott och roligt med matlagning). Det bara är. Jag tänker att målet (för mig) är att helt enkelt bara kunna vara. Att inte lägga vikt på form och bredd. Bara vara. Det låter så skönt. 
 
Ett av mina nyårslöften  i år var att acceptera kroppen, samt att uppskatta dem framsteg jag ändå gör. Inom detta område hänger de också samman. Det är svårt att se framstegen ibland men det brukar gå om man kollar bakåt. Det kan vara svårare när man är mitt inne i det. Men jag har ändå lagt märke till förändringar hos mig själv.
Detta är så svårt att skriva om. Det kommer inte alltid ut rätt, eller tillräckligt detaljerat/förklarande. Att läsa mellan rader och läsa in egna tankar är ju vanligt vid skrift. Det är svårt att inte förmedla en skev bild som för mig är självklar men inte för den som läser. Mitt eviga problem med den här bloggen är känslan av att läsare gör sig en bild av mig som inte stämmer. En annan svårighet är också att jag trots allt fortfarande faller inom normen, enligt samhällsbilden, och att det känns lite larvigt att prata om kroppsacceptans när jag faktiskt inte utsätts för diskriminering, fördomar eller nedvärdering (av folk, privat som prof., som inte kan stå ut med att alla ser olika ut och faktiskt (!) kan trivas i det).
 
Tillbaka till citatet och nyårslöftet. Jag har många dagar när jag "bara är". Men ofta med inslag av en oerhörd medvetenhet. Det finns inga hela dagar som är fria från dessa tankar men det är allt lättare att handskas med dem. Jag gör liksom inget utav dem, börjar inte reglera maten osv. Observerar tankarna - funderar på dem - låter dem gå vidare. Suckar inombords, kanske klagar lite inför Tomas men sen kan det gå över. Kanske försvinner inte medvetenheten nånsin men som mycket annat kan man lära sig att hantera det, utan att reagera på det.
En annan svårighet i detta acceptans-arbetet är ju omgivning, som jag nämnt innan. Folk omkring dig (bekanta, vänner, familj eller random) som sitter på fördomar om andras utseenden eller livsstil och därefter även värderar. Det är svårt då att självsäkert röra sig mot den grupp som personen, som du kanske t.o.m. umgås med, värderar negativt och gärna uttrycker det. Klart man blir osäker på vad personen i fråga anser om att man förändras för ens förvandling rör sig mot något som det kanske ses ner på. Det är ju lätt att tänka att man ska ignorera, säga ifrån eller bara undvika. Att inte bry sig vad andra tycker (jobbar på det med!). Men så lätt är det ju inte? Man är ju lite uppfostrad i att ändå vara accepterad, omtyckt av andra. Jag tror de flesta ändå vill känna sig bekräftad, positivt, av omgivningen. 
 
 
Idag har jag övat i normaliseringen genom att gå i shorts och träningstopp hemma. Alltså utan linne över. Oerhört jobbigt, faktiskt. Och har jag ändå varit mestadels ensam hemma idag. Att utsätta sig om och om igen för det som är jobbigt (inom vissa gränser då) normaliserar det mesta till slut. Däremot har jag i cirka 10 år, eller mer, övat på att vara bekväm med att bara duscha. Funkar fortfarande inte då jag känner mig för blottad och medveten. Duschar därför helst på vissa tider och jävligt snabbt. Så vissa saker kräver väl 10 år till..:) Sidospår kanske.
 
Slutsats då. Ett genomgående drag gällande mina problemområden är att jag tänker för mycket på vad andra tycker och tänker om mig. Inte för att jag vill stå över någon eller verka speciell. Utan bara..normal. Men det borde ju räcka med att att ens familj och sambo accepterar mig? Varför är det så svårt att släppa omgivningen? 
 
Jag har fortfarande funderar över identitet men jag tror också, mer och mer, att detta alltid kommer vara flytande, eller i förändring. Precis som egenskaper, mål och åsikter. Eller jag hoppas det i alla fall. 
 
Vem vill vara samma person hela livet?
psykisk ohälsa, söndagsreflektion, ätstörningar,
Igår hade jag en allmänt bra dag. Var inte hemma så mycket men trots det fick jag en dålig natt sömn. Kanske var det kaffet på Erikshjälpen efter kl 15, kanske var det övertrötthet, möjligtvis att jag väntade in Tomas som kom hem från jobbet kl 23.50. 
Eller en blandning av allt detta, tillsammans med gårdagens session av reiki  hos Christine. Det brukar släppa en massa inuti kroppen och det är inte ovanligt att det poppar upp massa saker efteråt, negativt som positivt. Många gånger när jag inte kan sova är det helt enkelt för att hjärnan och kroppen inte kan varva ned. Den bara rullar på. Det liksom kryper i en.
 
På kvällen igår skrev jag till Christine och förklarade hur tacksam jag var för hur hon lyssnar på mig, anpassar behandlingen utifrån hur jag fungerar och har för behov. Detta är absolut inte en självklarhet inom den allmänna vården har jag märkt och är en anledning till varför jag aldrig klarade av att stanna kvar hos dem jag prövade. 
Igår kom jag dit med tvivel. Tvivel på fortsatt behandling, om jag smiter undan, om jag verkligen behöver detta. Ja, dubbla känslor helt enkelt. 
Jag tvivlar inte på effekten utan på min egna styrka. Ironiskt speglar ju detta hur mycket jag behöver jobba på min självtillit och min syn på mig själv, som värdig detta. Jag har valt reiki tre gånger nu, istället för hypnoanalysen. Detta för att jag helt enkelt inte hade kraft nog. Det är utmattande och energin var borta under hela våren och den har fortfarande inte kommit tillbaka. Reikin är kraftgivande och därför har vi kört det några gånger. Men jag har ändå tvivlat och tänkt att jag tagit den "enkla" vägen ut, slippa prata. 
Som tur är har Christine varit lyhörd och tålmodigt förklarat för mig att reikin ger lika bra och att det är förmodligen energi jag behöver nu. 
 
Till nästa gång har vi dock bestämt hypnoanalys  men vi vänder på behandlingen. Istället för att diskutera händelser och gammalt skit så börjar vi med att bygga upp en stark grund. Bygga upp självkänsla, förtroende och tillit till mig själv. Så jag är stadig nog att börja bearbeta. Det var precis det jag hade i tankarna så när Christine förklarade sitt förslag blev jag väldigt lugn och trygg. Vi är med andra ord på samma bana! Hon strukturerar om och anpassar utefter vad jag behöver. Som det ska vara.
 
Imorgon och på fredag ska jag in till Linköping Universitet för upplärning av lånedisk, till sommarjobbet. Bara tanken att ta mig till området igen ger mig klump i magen och ont i bröstet. Jag är inte redo för skolan, även detta inte handlar om skolan i sig. Men bara miljön är jobbig. Förhoppningsvis släpper det imorgon och även att jag inte känner mig allt för dum i huvudet med allt det nya :)))
 
kvällarna har bjudit på smått "dramatisk" himmel
psykisk ohälsa,