I helgen var jag ute på landet för att ta hand om familjens vovve. Så jag passade på att plugga ostört varvat med promenader och trädgårdsröj. Det var en perfekt helg. 
Som vanligt samlar jag på mig koppar överallt. Både te och kaffe. Te har ökat markant om dagarna för att sluta med kaffet. 
 
Att sluta med kaffet går inte så bra. Det är så gott. Men det går ju inte ihop med inre stress och sömnproblem. Jag försöker eliminera allt som ökar kortisolet men jag är fortfarande inne i stresshjulet. Jag slutade springa i mars och började styrketräna tungt, åt ännu mindre av inflammatorisk mat, jag drog ned på kaffet och började äta magnesium för att sova bättre. Gick bra i somras men så smög sig kaffet in igen och sömnproblemen ökade på i takt med att skolan började. Nu sover jag vissa nätter väldigt bra, medan andra inte fungerar. Det håller inte. Kosten är också förändrad vilket dock går oerhört bra och gynnar mig. Alltid nåt. 
Men jag är trött på stress-effekten. Svullnad i kroppen, IBS-mage, utslag, pulspåslag osv. 
 
Nu springer jag lite igen men inte lika nedbrytande som innan. Inga morgonlöp innan frukost och inte långa pass som stressar kroppen. Som i helgen tex joggade jag med vovven för att träna upp hennes kondition och trötta ut henne. Gick faktiskt ganska bra. Bra farthållare och roligt med lite sällskap att fokusera på. På så sätt vill jag få in joggingen igen, som en rolig grej då o då och få springa av mig, gärna i skogsmiljö.
Fortfarande fokus dock på tung styrketräning och det är väldigt roligt! Har haft en period med bara marklyft och knäböj, samt axlar. Lite handstans emellanåt såklart. Det jag tycker är roligast och bygger upp kroppen som jag vill. Älskar känslan av att kunna ta i med kroppen och känna mig stark.
 
Det är lite krig med hjärnan i och med att kroppen skiftar sådant i form och storlek. Det är lätt att vilja gå tillbaka till mer destruktiva metoder för att "komma tillbaka" till där man var förr, tex cirkustiden. Men det var ju inte sunt. Jag vet ju det. Det är inte bra att ha gamla idealbilder kvar i huvudet. 
frusen Maria i ett hus med 16 grader. var inte beredd på morgonens minusgrader.
 
Försöker ta en del i taget för att eliminera stresspåslaget - minska kaffe (1 kopp istället för 2-3, är en början), meditera (går upp och ned), träna tungt (går bättre), sova ordentligt (svårt att styra men periodvis går det bättre), vila från plugget (går inte jättebra men jag har oftast söndagarna nästan helt fria). 
Dags att köpa koffeinfritt kaffe igen för att göra en smidigare övergång till att sluta, eller iaf endast dricka kaffe vid undantag. Koffeinfritt är inte fritt från koffein, det är bara lite mindre så det är inte optimalt men kan fungera som substitut. 
Minimera inre stress är ett evigt pågående arbete och det är lätt att stressa upp sig över stressen vilket såklart inte hjälper. Att jobba med sig själv är på samma gång frustrerande som det är motiverande. Mycket kan man göra själv och att ha långvariga projekt är intressant och roligt.
 
På tal om skola så är det dags att ta sig iväg till bussen snart och till seminarie. 
Behandlingen.
 
Som jag skrivit om tidigare går jag i behandling med hjälp av dels hypnoanalys  och dels av reiki. Hypnoanalysen har jag fortfarande inte riktigt kommit överens med så, precis som över sommaren, kör vi på reiki igen. Jag vet inte riktigt varför jag inte släpper in hypnoanalysen. Kanske för att det rör upp så mycket jobbigt till ytan. Det kommer aldrig vara "passande" att röra runt i gammalt skit men kanske inte just nu? Jag orkar inte tackla både skola och bearbetning. Sen är det fortfarande jobbigt att bli betraktad av någon när jag pratar. Avskyr att vara i fokus så det hindrar samtalen att utvecklas.
 
Reikin passar dock bra nu eftersom det är energigivande. Jag känner mig dränerad sen...länge. Så timmen hos Christine är så jäkla välgörande. Det är en egentid som jag ger mig själv. Min puls går inte alltid ned och tankarna fladdrar iväg då och då men det blir bättre. Som en djupmeditation. Det går inte riktigt att förklara. Jag ser det också som terapi med kroppskontakt, i och med att hon lägger händerna löst mot exempelvis axlar, knän osv, som jag har svårt för. Jag fick ångest första gången men nu har det lättat något.
 
Men jag har haft dåligt samvete över att jag valt reiki istället för samtal. Som om jag smiter undan det jobbiga. Christine har försökt lugna mig med att jag gör det rätta för mig eftersom jag behöver energin för att orka med allt. Hypnoanalysen röjer upp för mycket gammalt.
Men ändå. Jag tror det sitter i från de misslyckade försöken hos tidigare terapeuter som menat att jag är för kräsen, att det inte fungerar för att jag inte vet vad jag vill med behandlingen. Jag är rädd att misslyckas här med och vara dålig klient. Är det inte sjukt? Känna att man måste vara en bra klient och uppfylla vissa krav? Som till ett seminarie i skolan - förberedd och inläst. 
 
Jag har dock hemuppgifter, exempelvis tacksamhetsövningar, listor på lögn-sanning. Förra veckan fick jag en två-veckors skrivövning. Den ska egentligen tas under hypnoanalysen men eftersom vi inte kör det nu så gick det lika bra att göra det på egen hand. Det är något som ska göras på morgonen, innan dagen börjar, och tar max 13-14 minuter då svaren du ska skriva ned är tidsbegränsade. Detta passar bra eftersom det annars blir prestation för mig och det ska inte heller ta för lång tid eller överanalyseras. 
 
Hemuppgifterna, tillsammans med meditationsbanden från henne, handlar om att bygga upp självaktning, självkänsla och självförtroende. Det är lätt att bli otålig, det tar sådan lång tid. Men jag behöver bygga upp en grund som aldrig funnits så jag får ge mig till tåls. 
 
Jag tror dock att det har gått framåt, om man jämför ett år tillbaka. För nästa exakt ett år sedan fick jag ett sammanbrott jag inte fått på flera år. Jag ringde mamma där jag stod på trottoaren i panikattack och grät. Så på egen begäran åkte hon 40 minuter in till stan för att hämta upp mig. Det blev droppen liksom. Vad det innefattade och berodde på kan jag inte skriva ut här men jag är nästan tacksam för brytet. Dels för att jag tog upp försöken att få hjälp igen, dels för att jag öppnade upp mig för mamma, mer än vad hon hört förut. Man vill ju gärna skydda sina föräldrar från vissa saker men ibland behöver man slänga det i ansiktet på dem så man slipper muren emellan.
Men förbättringen syns på lite olika vis tycker jag. Så jag tror på det här och fortsätter.
 
 
psykisk ohälsa,
Igår var sista dagen på sommarjobbet. Så idag hade jag första dagen av andra sommarlovsfasen. Tomas jobbar idag 6-18 så jag vaknade själv tyvärr. Men efter sju trampade jag iväg till Himmelstalundsbadet för att möta upp mamma för simning. Mamma är där nästan varje morgon men för min del har det inte blivit något i år. Men nu så. Skönt men inte samma känsla som förra helgen i skärgården... Kloret gör det dessutom svårt att andas. Men bra start på dagen! Hade med frukost och kaffetermos till efteråt när vi sitter nyduschade i solen. Mysigt att göra detta ihop.
 
Så Fas 2 då. Cirka 2.5 vecka kvar till kursstart (22 aug). Känner redan småstressen av att maxa dessa veckor. Men också att samtidigt ta det lugnt. Måste försöka se det som uppladdning och nedvarvning fortfarande. Hjärnan är redan igång inför uppsatsen men det hålls ändå på distans, som sig bör. Att ha tankar igång är på samma gång lugnande. Lite förberedd vill jag vara.
 
Så idag tänkte jag antingen gå till gymmet och träna, eller möjligen ta en löptur. Cykla ner till stan kanske. Läsa. Sova lite.. Ikväll ska jag förmodligen till 30-års fest om hjärnan fortfarande är med på det. 
 
Även imorgon jobbar Tomas 6-18 så det är lite motvillig egentid denna helg. Han har jobbat natt hela veckan och har därmed kommit hem samma tid jag går upp, och så har vi mötts i dörren på eftermiddagen när jag kommit hem och han varit på väg till jobbet. Så lite trist även om det är temporärt. Se om vi kan göra något i veckan som kommer. Det enda inplanerade är att gå genom vårt förråd som har haft inbrott. Allt är vänt upp o ner och det är kaos. Så vi måste inventera vad som är stulet och samtidigt städa ur och göra om... Så något roligt måste vi se till att göra som motvikt. 
 
Fortfarande har jag ingen lust till kreativitet eller skrivande. Knappt läsa. Det är som om den halvan av hjärnan fortfarande är på paus. Det blir för mycket skärmtid för att fördriva tid därför. Jag gillar inte det egentligen. När jag inte sitter vid datorn har jag skrivlust och ämnen att fundera över men väl framför skärm så dör det av. Det är som om det sparar på reserverna. Men i överlag mår jag ändå bra. Och det är så himla skönt. När jag ser tillbaka på sommaren är det mycket som har gått framåt. Jag bara hoppas att det håller i sig till hösten. Jag vet att det är frånvaron att skolan som har hjälpt så nu gäller det att hålla i. Nästa vecka ska jag till hypnoanalysen igen. Dags att börja arbeta på självkänslan och självtilliten. Jag har även ramlat ifrån meditationen, både den guidade från Christine och den egna. Men en sak i taget.
 
min baddräkt som jag är så stolt över. plus att jag gillar bilden, så :)))