Hade ju varit logiskt att börja med första halvan av 2016 men det hände inte oerhört mycket. Jag körde på med mitt nya vikariejobb i kök, där jag hade tur att hamna på vikariat direkt, istället för att flänga runt på olika ställen. Jag lärde mig massa nytt men framför allt lärde jag mig att JAG KAN klara av nya miljöer och uppgifter. Det är nog den största vinsten från det jobbet. I och med att jag flyttade till Tomas dec 2015 och veckan efter började jobba så blev det som en nystart jag behövde.
 
Min andra halva av 2016 gick i princip åt att komma tillbaka från bröstförminskningen. Allt har liksom kretsat kring det. Från ungefär mitten av november har jag känt mig nästan normal, i alla fall i vardagslivet. Jag har fortfarande begränsningar i rörelser och har en del smärtor som kommer och går. Men allt fungerar utan direkta hinder tycker jag. Jag är även extremt försiktig, kanske i onödan, med boobsen. 
 
Jag har lyckats förtränga lite hur jobbigt det var första månaderna. Jag läser gamla inlägg men har inte skrivit ned så mycket egentligen. Det är svårt att förstå, nu, hur jag inte kunde lyfta armarna ens någon decimeter uppåt, inte ens kunde rulla axlarna bakåt, hur jag i 1.5 vecka hade ett läckande bröst som blödde igenom. Eller förstoppningen med all medicin veckan efter.
 
 
 
För att inte tala om att behöva sova i ryggläge i ca 3 månader. Sover iof inte helt på mage än, mer lite snedställt. Det gör lite obehagligt ont på ärren, det är väldigt mycket ärrvävnad. Jag vet inte om det har läkt dåligt eller blev extra i och med blödningen men men. Jag bryr mig faktiskt inte om ärren, jag ser dem ju inte så ofta direkt. Det är bara Tomas som ser dem och han bryr sig inte heller. Han ser att jag är glad och mer tillfreds vilket betyder allt. Jag har så mycket att tacka Tomas för. Man behöver verkligen en boende hos sig efter en sån här operation. Har blev min assistent i ca tre månader. Jag kunde inte ens dra av brallorna när jag skulle på toa, än mindre laga mat eftersom jag inte kunde bära en tallrik.
 
Jag funderade på om jag skulle skriva ett större, informativt inlägg om allt men det är lite svårt. Jag vet inte hur jag ska börja. 
 
Jag kan erkänna att jag har haft svårt att förlika mig med tanken att det faktiskt ses som en plastikoperation, när jag själv inte kan förstå att jag faktiskt legat på ett operationsbord för det här. Jag har ofta själv sett plastikoperationer som onödigt men det är också för att jag har tänkt på de vanliga fördomarna om ytlighet, ideal etc. 
 
Det var också min första operation nånsin, första narkos, uppvak och första upplevelse av narkosillamående (fy fan). Men eftersom det inte var på sjukhus, utan klinik, där jag inte heller låg kvar mer än några timmar så har det liksom inte fastnat i minnet att jag opererats. Jag minns ju inte allt när jag hade vaknat så det känns i efterhand som "in-och-ut" även om det var lite längre än så.
 
 
 
Jag började springa i slutet av augusti, fick halsfluss som domderade resterande september, började igen i oktober och nu känns det som vanligt igen. Förutom att distansen är betydligt kortare. Men jag trivs så. Jag började styrketräna, först hemma, i ca november och kör nu på gym. Tränar inte bröst mer än lättare armhävningar, och inte heller alla övningar som kopplar in bröst för mycket eller drar i ärren. 
 
Den största förändringen är ändå hur tillfredsställd jag känner mig. Lugnet. Jag har fått en annan syn på mig själv, det har blivit en omställning även för huvudet, min syn på  mig själv, jag har lärt mig uppskatta kroppen ännnu mer efter all denna återhämtning. Jag har prioriterat mig. 
 
 
 
Ibland tänker jag att "varför gjorde inte detta tidigare" men det hade inte fungerat. Det låg rätt i tiden nu, med rätt person som har stöttat mig och hjälpt till, som har förstått. Det kunde inte bli mer rätt. Året 2016 innebar tre större delar: nya jobbet som vikarie i kök som blev en härlig omställning från att bara jobbat som säsongsarbetare sen studenten. Självförtroendet höjdes under det halvåret och jag lärde mig mycket om mig själv. Sen kom operationen och så hösten då som kretsat kring min första universitetstermin. 
 
2016 - omställningarnas år!
.. innebär flera saker :
 
* Sensommaren börjar vare sig man vill eller inte. Jag ser augusti som en badmånad när vattnet är varmare (även om jag inte kan bada i år) och det fortfarande är skönt ute. Men det börjar gå mot sensommar och snart höst. Augusti har alltid varit månaden när skolor börjar och de flestas semestrar tar slut så det är lite nystart över det. Och jag gillar nystarter!
 
* Imorgon är det 2 månader sen operationen. Jag kan nu sova på sidan och snurra runt lite mera i sängen, är mera rörlig och kan lyfta lite mer. Sen gör det ont vid för mycket ansträngning men jag tror inte det är något farligt utan mer ovana och dessutom gör ärr ont ganska lång tid. Är fortfarande försiktig vid onödiga lyft. 

Snitten läker bra. De stora skorporna faller av, lite smått kvar och ärren börjar bli rosa så man ser mer helhet nu, även om det är en hård svullnad kvar av blödningen så har storleken minskat lite till.
Omtejpningen går ganska smidigt även om huden är ganska retad av det. Om en vecka ska jag börja tejpa längs med ärren, istället för tvärs över. Det är för att platta ut dem så mycket som möjligt. Men jag är fortfarande oerhört glad över att jag gjorde det - jag har ibland svårt att ta in att jag äntligen har gjort det! Liksom en sjuårig dröm.
 
* 23 dagar kvar till uppropet i skolan och studier startar. Har skrivit lite om mina tankar och känslor om det här
 
* Även två månader sen jag var ute och sprang i skogen. Saknar löpningen väldigt mycket. Träningen överlag längtar jag till. Jag har börjat köra lite lättare benträning här hemma för att pröva mig fram. Promenaderna är ganska snabba och i skogen mera pulshöjande med backar och knöggligt underlag. Jag mixtrar med benböj, utfall, gummiband och även stretch. Jag tänkte gå till ett gym i stan idag för att kanske signa in mig där för att börja cykla. Jag har blivit ganska retlig utan träning märker jag samtidigt som det har varit skönt uppehåll. Blandade känslor kring det.
 
* En dag sen tältfesten på Äspholmen i St Anna! Nu i helgen, fre-sön, precis som förra året. Väldigt roligt och härligt - älskar skärgården!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 lånad bild
 
 lånad bild
 
 lånad bild
 lånad bild
Det är en ynnest att ha så nära skogen egentligen. 10 min promenad och du är inne i Vrinneviskogen. Igår och idag tog jag en promenad, lite blandat på spåren. Hittar tillräckligt bra nu för att kunna hoppa mellan stigarna och gå mellan de utmärkta spåren. Skogen ger ett lugn som ingen annanstans kan ge. Även mitt i stan är det fridfullt nog för att andas. Känner lite missmod över att inte kunna springa men försöker tänka positivt att jag faktiskt kan promenera i alla fall. 
 
 
Den sämre mobilkameran fick fånga ett foto på den roliga tallen
 
Har fortfarande inte hört från kliniken eller kirurgen sen jag ringde och mailde foton igår. Hoppas dem gör det idag, jag måste lugna nerverna lite. Det svajar i motivationen nu när det känns som att det baklänges i läkningen. Still står det i varje fall. Men jag kommer på mig själv att fokusera för mycket på problemen nu så jag sa till mig själv imorse att nu ska jag sluta tänka på det och låta bröstet vara. Inte kolla så mycket, känna och fundera. Det är som det är. 
 
Igår kom äntligen Tomas hem igen! Okej 3,5 dag är inte lång tid men jag hinner sakna honom efter en dag så det var skönt att ha honom hemma igen. Man saknar sällskapet fort och inser ännu mer vad förhållandet ger en. Härlig känsla!