För en timme sedan kom jag hem från en session hypnoanalys. Som vanligt drog jag över tiden och som vanligt säger hon aldrig något utan låter mig få den tid jag behöver, samt att hon själv tar sig tid till att försäkra sig om att jag mår bra när jag går därifrån.
Är det inte underbart? Och nästan ofattbart? Hade aldrig hänt på vårdcentralen. Nej där hade man fått tack o hej när tiden var slut på minuten. 
 
Vi börjar oftast med en snabb genomgång av hur jag mår, vad som uppfyller mig för närvarande och för att lätta på trycket. Oftast vill jag prata av mig innan avslappningen, med "öppna ögon" så att säga (jag blundar under sessionen sedan). Jag avbokade förra veckans träff nämligen pga för hög ångestnivå vilket gjorde att jag inte orkade ta mig iväg för att i 75 minuter gräva i trauma. Så vi sågs idag istället. 
 
Det är dock en vinst att jag fortfarande går dit. Trots ett motstånd varje gång så ÄR jag där. Jag avbokar inte längre, utan OMbokar. Jag sa till henne, innan jag gick idag, att det är ju faktiskt rekord för mig. Rekord i hur länge jag har gått hos någon på samtal. 2-3 träffar var standarden innan men nu har det varit i ett år, nästan exakt, med ett litet uppehåll i höstas. Men jag kom tillbaka och det är en vinst.
 
Att det går framåt märker jag först när jag kollar tillbaka. Det är lite så man upptäcker framsteg tycker jag. Det är svårare när man är mitt uppe i det. Jag behöver bara acceptera att det går långsammare än vad jag vill. Jag känner mig som en dålig patient som inte gör tydligare framsteg. Som inte orkar med hemuppgifterna, som ombokar samtal, som har prestationsångest över träffarna och som inte pratar tillräckligt. Men allt det här är ju tankar från mig själv, inte från henne. Jag tar med mig tankar och inställning på prestation i allt jag gör, även i bearbetning, och det tar tid att släppa det.
 
Mitt motstånd till träffarna är inte riktade mot henne personligen. Att det finns motstånd till att prata om trauma, om minnen och händelser som har satt fysiska och psykiska spår, är ju egentligen ingen raketforskning. Vem skulle se fram mot att gräva i det?
Men jag märker dock att jag kan hantera det bättre nu än när vi började för ett år sedan. Så det är ju något bra!
 
 
psykisk ohälsa,
Jag har ju tidigare skrivit lyriskt om denna termin. Den sista av min kandidatutbildning. De första 15 hp är avsatta till kurser, de sista 15 hp kommer jag ha praktik på Stadsbiblioteket Norrköping.
Igår var jag på introduceringen av den första kursen jag valde, "Analys av texter, medier och samtal". När introt var slut gick jag fram till en av föreläsarna och sa att jag inte kommer fortsätta. 
 
Nej, jag är nu registrerad på "Kulturens villkor". 15 hp. Det är en kurs som ingår i mitt program, och som jag då har en säkrad plats på. Jag ville inte gå på den från början, därav valet av fristående kurser. Men nu blev det så. Jag försöker övertyga mig om att den kommer till användning i framtida yrke då det behandlar kulturpolitik i Europa och Sverige vilket ÄR väldigt bra att ha med sig. Så nu hoppas jag att flera kulturvetare har gått vidare med den kursen så jag känner igen någon som jag dessutom ska jobba med i projektarbetet. 
 
Gällande titeln så är det svårt att ändra min planering och acceptera att jag ligger lite efter i läsandet och vad kursen kommer innefatta eftersom jag missade introt till "Kulturens villkor" i måndags. Men jag ska avsätta onsdagen till att läsa på biblioteket och ta det lugnt. Jag ser saker lätt som misslyckanden eftersom mitt val att ändra kurs dels berodde på min osäkerhet osv. 
 
Men men. Nu ska jag ta mig iväg till Campusbussen och först göra ett pass i biblioteket innan jag själv sätter mig där och läser :)
 
Just det. Opponeringen förra veckan överlevde jag, uppenbarligen. Så termin 5 och kandidatuppsatsen är lämnad bakom mig!
morgonkaffet,
Igår gjorde jag en liten smygstart inför kommande termin. Jag har fortfarande jullov men vill såklart få koll på litteratur osv inför kommande kursstart den 22/1. På torsdag ska C-uppsatsen laddas upp och på fredag kommer opponeringsschemat så då kommer det arbetet uppta min tid, fram till opponeringen den 17/1. SEN kan jag förhoppningsvis lägga termin 5 bakom mig och se framåt. 
 
Igår var jag på uni.biblioteket och lånade första omgången böcker till kommande kurs. Denna termin är relativt valbar så jag har de första 10 veckorna tre fristående kurser i Svenska språket 1 och resterande 10 veckor av terminen har jag praktik på Norrköpings Stadsbibliotek, som jag ansökte om själv. Så egentligen kommer jag endast vara på universitetet fram till siste mars, vilket känns konstigt efter 2.5 år. Men jag ser fram mot denna termin! Mina kurser (del 1, del 2 och del 3) verkar så roliga och intressanta, och prickar in områdena jag söker efter! Jag är oerhört laddad och ivrig inför detta!
Litteraturvetenskapen är givande och rolig den också men det är språkvetenskap som jag nog främst lutar mig mot och vill utveckla. Så det blir en bra ingång. Sen blir det nytt folk, nya ingångsvinklar, analysmetoder och tankesätt som jag inte är van vid så jag har (återigen) lovat mig själv att verkligen sänka ribban och inte sätta press på mig själv att kunna allt från start eller prestera för högt. G är gott nog.
 
Det är såklart lite skrämmande att utbildningen snart är över eftersom det innebär att sätta sig i den arbetslösa sitsen igen. Men jag känner mig lite mer stabil nu är för 5-7 år sedan. Mer självsäker också. Min förhoppning är självfallet att praktiken ger mig en fot in, om inte annat meriter, men det kan man aldrig vara säker på. Många verkar tro att praktik leder till jobb men det har aldrig varit min erfarenhet. 
 
Det nya året är spännande överlag. Både jag och Tomas är öppna för omstrukturering så vem vet vad vi gör eller vart vi är om ett år!