- inte bryta ihop över B-uppsatsen. Just nu känns det bra! Det gjorde det inte förra veckan. Men veckan innan det kändes det bra. Ja, det skiftar.
   Det går bra för att det är roligt, intressant, jag har funnit en teori som jag älskar att fördjupa mig i - receptionsteorin av Hans Robert Jauss- och ett otroligt roligt område att gräva i - receptionshistoria dvs en boks historicitet dvs bokhistoria. Det känns dåligt när tankarna om otillräcklighet faller över mig. Idag funderade jag över att det går för lätt. Jag borde ha missat något då. Jag menar man fasar för denna uppsats från att man börjar plugga och så är jag här och det känns bra. För lätt. Som att jag lurar mig själv.
    Jag har legat cirka två-tre veckor i förväg i uppsatskursens tidsplan vilket ger mig tid att reflektera, läsa väldigt mycket och kommer ge mig mer tid till analysen för ordentlig argumentation (förhoppningsvis). Men det ger också mer till att överanalysera och hitta fel som kanske inte finns. Men huvudsaken är att det är roligt!
 
 
- att våren går snabbt men inte för snabbt. Jag älskar våren. Sommaren är okej men våren inger mer pirr i kroppen. Dofter, större uppskattning av sol, färg och blomstring. Pollen är ju inget roligt förstås, vilket jag lider ganska mycket av från tidig vår till sen höst. Men när allt blir grönt och spricker upp - underbart! Mm vitsippor i skogen t.ex.
 
- besked från en stipendie-ansökan. I december skickade jag en ansökan om att få komma som stipendiat till Ellen Keys hus Strand. Jag var där i höstas på studiebesök och jag blev bara...kär. I huset. I omgivningarna. I känslan som fanns i huset Strand. Ett lugn och en känsla av att jag bara trivdes och passade där. Sen fick jag veta att man kunde ansöka om stipendie  att få komma dit under två veckor. Det är väldigt många som ansöker så jag har inga större förhoppningar men jag väntar spänt på besked mars/april. Kort ursaxat från hemsidan:
 
"Ellen Keys avsikt med Strand var att skapa ett hem på ”riktiga landet” dit i första hand storstadskvinnor skulle kunna komma och bo i några veckor under sommaren. Denna verksamhet fortsätter än idag och Strand tar idag emot gäster i fem tvåveckorsperioder från maj till september.

Ur ”Något om vila och om ett vilohem” (av Ellen Key i Julfacklan 1912)

”[…]Redan nu har jag i någon mån börjat bruka Strand till sitt framtida ändamål och, sedan det blivit helt i ordning, hoppas jag var sommar få ned någon eller några av ”Tolfternas” vilobehövande arbeterskor. Efter min död skall vilohemmet vara öppet under denna bygds vackraste tid: d.v.s. från halva april till halva oktober, Under hoppet att de fyra, som åt gången kommer att mottagas, kunde erhålla omkring fyra veckors ledighet vardera, bleve det sålunda under varje halvår tjugofyra arbetande kvinnor, som här finge vila, utan någon annan kostnad än vad fritiden från arbetet kan medföra och utan andra villkor än att de äger den kultur, som kräves för att fullt värdera och vårda vad Strand bjuder. Som jag alltjämt orkar arbeta och för min personliga del förbrukar det minsta möjliga av min arbetsinkomst, hoppas jag att - efter min död - kunna trygga Strands tillvaro i den ovan antydda formen.[...]"

 
 
 
OM jag får komma dit har jag bestämt mig för ett skrivprojekt. Ett skrivprojekt som är otroligt personligt och obehagligt men tänker att det kommer vara rätt plats för det. Så på ett sätt hoppas jag inte på att komma dit samtidigt som jag inte kan tänka mig att INTE få möjligheten. Så - håll tummarna.
 
 

1 kommentarer

Alex Blomsten

03 Mar 2018 00:40

Känner så igen mig i det första. Är inne på min tredje komplettering av B-uppsats just nu (mest eftersom min handledare är kass och inte kan ge klara direktiv..) och det är SÅ stressande. Håller tummar och tår för dig!

Svar: Oh vad jobbigt, det måste kännas stressande kan jag förstå :/ Olyckligt med handledaren. Jag har tur där. Ser honom dock mer som stöd än någon som ska ge råd, liksom mer bekräfta om man på väg åt rätt håll eller ej. Men så gillar jag att jobba självständigt, litar inte på nån:P
Maria

Kommentera

Publiceras ej