Funderar på dessa diskussioner om att vi, idag i mer modern och teknisk period, visar upp en mer polerad bild av oss själva, vår fritid och liv. Att det bara visar en sida och döljer andra. Men det är väl inget nytt? 
 
Bilderna nedan visar helgen som var. Jag och Tomas hade bokat landet fre-sön för egentid och minisemester. Firade att Tomas klarade av sin master (dessutom med bra betyg, så stolt över hans kämpande), att vi hade ledigt tillsammans, skålade lite extra för våra 4 år tillsammans, och bara allmänt för att det var helg :) Bilderna visar grill, träning, (kallt) bad, sköna mornar och positivitet. Vilket är helt sant och var underbart!
 
Vad bilderna inte visar är den mentala utmattningen som kom efter min vidriga panikattack, natten till söndag. Bilderna säger inget om hur trötta vi var på söndagen. Eller hur dåligt jag mådde, hur mycket jag grät, tårar som flödade genom hyperventileringen. Pulsen som aldrig gick ner till det normala på hela natten. 
 
 
 
 
 
 <3 <3 morronkaffe och läsning
 
Men betyder det att vi döljer? Jag tycker inte alltid det. Visst har det möjligen blivit mer utav denna uppvisning av ett bra liv men jag tycker inte det är någon ny företeelse. Hur många av oss svarar ärligt på "hur mår du?" när vi träffar någon - ytligt bekant, vän eller nära familj? Hur många berättar ärligt och öppet om familjen som kraschar, relationen som inte fungerar så bra, semestern som blev för tung?
 
Majoriteten polerar nog alltid ytan lite. Och gjorde det innan sociala medier. Att visa upp en harmonisk familj, med stabilitet eller framhäva sin framgång, disciplin och självsäkerhet. Och det är inget fel i det. Under hela min uppväxt polerade jag min identitet och sida utåt. För det var lättare så. Att inte berätta gjorde att jag kunde glömma vissa saker för en stund. Att vara en annan. Att umgås med någon som inte visste om allt gjorde att jag inte blev påmind och kunde stänga av. Inte alltid sunt men tror det hjälpte ändå.
 
Vet inte vad jag ville med det här. Men det är något jag funderade på häromdagen. Jag är öppen på bloggen men inte helt och hållet. Om det är att polera ytan eller bara vara privat är väl en smaksak. 
 
Angående helgen, från bilderna ovan, så överskuggade inte panikattacken hela helgen men visst satte det avtryck. Jag tänker att om jag inte hade berättat om det så hade det sett ut som en vanlig helg med rosa moln. Men grejen är att det ändå var rosa moln. Med några svarta inblandat. Men så är ju livet och vardagen överlag. Det betyder inte att relationen är i fara eller att det alltid är såhär. Är det något jag brukar trycka på i bloggen är det just det: det ser inte alltid ut såhär och det existerar betydligt flera nivåer
 
Däremot drar vi alltid lärdomar när det blir såhär. Vad gör vi, som par, nästa gång så att vi kan mildra eller förhindra att det händer igen? Vad ska jag göra själv? 
Jag vill påstå att vi, trots allt, växer som par och blir starkare. Vi får bevis på vad vi betyder för varandra. Både skrämmande och betryggande, såklart.
 
psykisk ohälsa,

Kommentera

Publiceras ej