norra mälarstrand

Nu under fredag, lördag och söndag är jag själv hemma. Skulle egentligen ha följt med Tomas till Skåne för dop och lite släktträff. Men efter att jag kom hem från Stockholm i torsdagseftermiddag (efter tre dagar med mamsen) så behövde jag stanna hemma. Jag visste risken när jag bokade in resan med mamma men tänkte att det löser sig nog. Men nej jag orkade inte. Dessutom känner jag att Stockholm med mamma var behövligt och vi hade så himla mysigt tillsammans.

Så nu är jag alltså hemma själv. Har sovit ut två nätter, sömn som försvann under Stockholmstrippen. Igår låg jag i migränskov som jag hade befarat. Har fortfarande känningar kvar. En blandning av alla intryck efter trippen samt PMS. Och detta var alltså det jag hade på känn och därmed tackade nej i sista sekund för Skåne-resan. Det hade eskalerat under helgen annars. Jag har skrivit förr om min sociala kvot vilket fylldes upp flera gånger om under dessa dagar. Nu behöver jag lika många dagar återhämtning.

Det är skönt att känna sin kropp så pass bra. Mamma sa att jag skulle vara stolt över det och lyssna ordentligt. Så jag gjorde det. 

 lärde mamsen ta selfie <3
 
------------------------------------------------------------------

anteckningar från gårdagen

"8.15.

Har inte så mycket tankar såhär på morgonen. Jag har nu planerat att vara hemma över helgen, helt själv.

Tänker få in meditation, längre sessions, och även lite yoga. Men utan press. Sen kommer jag kunna gymma utan känslan av att vara där för länge och vilja åka hem till sambon.

Det är alltid lättare när man är själv hemma att hitta på saker. Man blir väl lite tvungen till det. Ingen att prata med hemma men också ingen man stör ifall man vill ha musik eller meditera.

Jag behöver egentiden. Den är så otrolig viktig för mig. Men den är också svår att förklara. Tomas förstår nog. Jag vet att kommer förstöra kommande vecka om jag inte lyssnar på mig själv. Att även våga stå emot eventuella kommenterar om att jag kanske är tråkig eller helt enkelt inte vill följa med. Jag både vill och inte vill. Två dagar hade räckt.

Skrivandet går trögt. Jag vet inte vad jag ska skriva ned. Tankar, så som detta? Lite trist. Men det är oftast det lättaste eftersom man kan skriva under tiden man funderar. Det är ju aldrig helt tomt i huvudet. Men det känns lite larvigt. Å andra sidan läser ju ingen detta så varför kraven från mig själv?"

"13.09. 

Jag har nu mediterat i 30 minuter. Första halvan sittande och andra halvan liggande på rygg. Djupa andetag, normal andning.

Mycket tankar kommer och går men jag vet samtidigt inte om det var så mycket? Jag noterade dem och så var det inte mer med det. När det kom något jobbigt så försökte jag konstatera närvaron bara och sen gå vidare. En blandning av att trycka undan dem men också att faktiskt inte lägga någon större vikt vid dem. Det behöver nödvändigtvis inte vara dåligt att låta dem gå vidare.

Det är lättare med meditationen när jag är helt själv hemma och när jag vet att ingen kan komma hem mitt under sessionen."

morgonkaffet,
Det här har varit en väldigt fin vecka! Minns inte måndag och tisdag mer än jag mådde bra och tränade, samt läste. Skönt med andra ord.
 
 
våra tomatplantor växer ur sina krukor snart men jag har inte plats för större tyvärr.. Blommorna vissnar och ramlar av. Men förhoppningsvis producerar dem en liten mängd tomater ändå. Många gröna har kommit iaf!
 
Onsdag började också med förmiddagsgym och på eftermiddagen tog jag en långpromenad för att möta upp mamma. Hon tränade också på Friskis men inte i stan utan i ett område som ligger en timmes promenad bort. Så det passade bra att gå dit så jag fick in min dagliga promenad. Så jag åkte alltså sen med henne hem till Lugnet ute i skogen för att sova där två nätter. 
 
 
pappa leker Snövit 
 
Hela torsdagen var jag ute i trädgården. Trimmade, rensade ogräs osv. Promenader med vovven. Så himla härligt! Älskar att vara därute och att syssla med trädgårdsarbete, trots lite regn. Vet att föräldrarna uppskattar det också. Fredagsmorgon var tänkt att mamma och jag skulle simma men regnet strilade så det blev kaffemorgon istället.
Veckan som kommer nu är fulltecknad och jag hoppas min sociala del orkar med men det blir nog roligt:)
söndagsreflektion,
Funderar på dessa diskussioner om att vi, idag i mer modern och teknisk period, visar upp en mer polerad bild av oss själva, vår fritid och liv. Att det bara visar en sida och döljer andra. Men det är väl inget nytt? 
 
Bilderna nedan visar helgen som var. Jag och Tomas hade bokat landet fre-sön för egentid och minisemester. Firade att Tomas klarade av sin master (dessutom med bra betyg, så stolt över hans kämpande), att vi hade ledigt tillsammans, skålade lite extra för våra 4 år tillsammans, och bara allmänt för att det var helg :) Bilderna visar grill, träning, (kallt) bad, sköna mornar och positivitet. Vilket är helt sant och var underbart!
 
Vad bilderna inte visar är den mentala utmattningen som kom efter min vidriga panikattack, natten till söndag. Bilderna säger inget om hur trötta vi var på söndagen. Eller hur dåligt jag mådde, hur mycket jag grät, tårar som flödade genom hyperventileringen. Pulsen som aldrig gick ner till det normala på hela natten. 
 
 
 
 
 
 <3 <3 morronkaffe och läsning
 
Men betyder det att vi döljer? Jag tycker inte alltid det. Visst har det möjligen blivit mer utav denna uppvisning av ett bra liv men jag tycker inte det är någon ny företeelse. Hur många av oss svarar ärligt på "hur mår du?" när vi träffar någon - ytligt bekant, vän eller nära familj? Hur många berättar ärligt och öppet om familjen som kraschar, relationen som inte fungerar så bra, semestern som blev för tung?
 
Majoriteten polerar nog alltid ytan lite. Och gjorde det innan sociala medier. Att visa upp en harmonisk familj, med stabilitet eller framhäva sin framgång, disciplin och självsäkerhet. Och det är inget fel i det. Under hela min uppväxt polerade jag min identitet och sida utåt. För det var lättare så. Att inte berätta gjorde att jag kunde glömma vissa saker för en stund. Att vara en annan. Att umgås med någon som inte visste om allt gjorde att jag inte blev påmind och kunde stänga av. Inte alltid sunt men tror det hjälpte ändå.
 
Vet inte vad jag ville med det här. Men det är något jag funderade på häromdagen. Jag är öppen på bloggen men inte helt och hållet. Om det är att polera ytan eller bara vara privat är väl en smaksak. 
 
Angående helgen, från bilderna ovan, så överskuggade inte panikattacken hela helgen men visst satte det avtryck. Jag tänker att om jag inte hade berättat om det så hade det sett ut som en vanlig helg med rosa moln. Men grejen är att det ändå var rosa moln. Med några svarta inblandat. Men så är ju livet och vardagen överlag. Det betyder inte att relationen är i fara eller att det alltid är såhär. Är det något jag brukar trycka på i bloggen är det just det: det ser inte alltid ut såhär och det existerar betydligt flera nivåer
 
Däremot drar vi alltid lärdomar när det blir såhär. Vad gör vi, som par, nästa gång så att vi kan mildra eller förhindra att det händer igen? Vad ska jag göra själv? 
Jag vill påstå att vi, trots allt, växer som par och blir starkare. Vi får bevis på vad vi betyder för varandra. Både skrämmande och betryggande, såklart.
 
psykisk ohälsa,