check!
 
Det är otroligt hur bra man mår när man sover ut. Har inte hänt på flera veckor! Igår la vi oss tidigt, jag och Tomas, för att han skulle upp 4.50 pga jobb. Vi lägger oss oftast samtidigt eftersom det är svårt för den ena parten att vara uppe senare när vi bor så litet. Man stör oavsett vad man gör. Så strax efter 21 släcktes lampan och jag somnade ganska omgående. Vaknade till vid halv sex imorse till en tom säng - märkte inte ens att Tomas hade gått utanför dörren (Öronproppar <3)
Lyckades somna om - händer extremt sällan - och vaknade halv åtta igen. Vill skriva flera uttropstecken egentligen för det är så underbart att få sova. 
 
 
Att jag fick sova inatt tror jag beror på att jag drack endast en kopp kaffe igårmorse och sen te resterande dag. Kaffet inverkar enormt mycket på mig. Så känslig för koffein, alkohol och socker. Håller mig vaken hela nätter med hamrande bröstkorg. Jag hade två kaffefria veckor i våras och jag har aldrig känt mig så lugn i kroppen. Tänkte bättre (bra i skolan), sov otroligt djupt och hårt, mindre stissig i huvudet. Men varför går man tillbaka då? Jo kaffe är gott. Älskar kaffestunden på morgonen. Köpte koffeinreducerat kaffe, vilket fungerar helt okej, men är ju inte samma sak. Men nu håller jag mig till en kopp på morgonen så hinner det gå cirka 12 timmar innan sänggående. 
 
Sömn går framför allt. Så igår, efter två-tre nätter med bara ett par timmars sömn, så blev det inget gym som var planerat. Att träna i sådant läge stressar bara kroppen ännu mer och mitt projekt detta år är ju att reducera stressen i livet och därmed också i kroppen. Så förutom kaffereduktion:
 
- meditera kvällstid (guidad meditation från min terapeut)
- mer promenader
- reducerad cardio (ingen direkt löpning sen två-tre månader tillbaka pga långintensiv löpning är inte bra om du redan har stressat kroppen under flera år) Springer i skogen ibland hos föräldrarna pga underbart <3 men det är undantag
- tyngre styrketräningen istället
- ändrad mat
- mindre dator, mer böcker 
 
Ett inlägg om kaffe och stress på morgon(-ish)kvisten. Får se var dagen bär hän. Gymmet i alla fall, efter en sån här supernatt!
morgonkaffet,
Min fina räsercykel har stått i tjänst idag, fram och tillbaka. Men dagen började lugnare.
 
Jag och Tomas tog morgon tillsammans, d.v.s. kaffe, tidning, korsord och radio. Han skulle iväg för sista gången till Liu för avslutningsmiddag och sittning med master-klasserna. Så idag har jag haft hela dagen för mig själv. Nu när han börjar jobba får jag fler timmar själv hemma vilket jag är ovan vid. Det har mest vart jag som varit iväg hemifrån under terminen men nu blir det lite omändringar framöver. Ser fram mot det dock.
Så i förmiddags började jag med att boka en Stockholmstripp till mamma och mig. Eftersom jag och Tomas kanske inte kommer iväg på någon resa eller så, så drog jag med mamma istället. Två nätter om två veckor! Ser fram mot det så himla mycket. Komma närmare mamsen och få lite semesterkänslor.
 
 
Sen cyklade jag iväg till gymmet för ett ryggpass. Känner mig fortfarande lite stressad när jag tränar. Har ännu kvar känslan av att jag måste hem för att plugga och därför inte kan vara kvar så länge jag kan. Men försökte släppa på det lite. Dock hade jag en tid att passa idag så helt fritt blev det inte. Men bra gick det! Och går det. Så roligt med gymmet igen som sagt. 
Sedan cyklade vidare till Mirum för att handla lite smått och hämta ut paketet med kokosolja innan jag landade hemma. 
 
Hemma en timme för lunch och dusch. Sen hoppade jag upp på cykeln igen för tandläkartid. Inte smart att cykla i ett gehuj i värme och sol innan haha Såna eftersvallningar! Men det gick bra där, och efter 20 minuter var jag ute igen för att trampa hemåt. Lite ömmare efter tandstenskrapningarna men inte så illa som det varit förr. Har gjort min del i tandläkarstolen under uppväxten känner jag.
 
Hemma sen, igen, började jag städa vilket slutade med storstäd. Har sagt att vi ska göra det så fort vi får ledigt vilket passade bra nu! Mycket roligare när man är ensam hemma att dona runt. Sjukt mycket damm måste jag säga... Vi har verkligen skjutit upp det hela terminen. Eller glömt bort rättare sagt. Men nu känns det fräschare för ett tag. 
kaffepaus för nästan exakt ett år sen
 
Efter städningen kändes det som att hela dagen hade gått redan. Klockan blev efter 17 så jag bestämde mig för en försen kaffepaus. Vad man hinner med ändå? Jag fyller ut mina dagar måste jag säga. Imorgon har jag gym och socialt inplanerat så den dagen far väl iväg den också :)
Jag har öppnat - stängt - öppnat - stängt varje nytt inlägg. Tänker "nu ska jag skriva!", öppnar en blank sida, tänker " men varför? så ointressant, vem läser", stänger ner.
 
 
Mellan lördag och måndag har jag varit på på landet, ute på Lugnet i Getå med föräldrar och hund. Sommarlov. Ledig. Utan dator, bara skönlitterära ( av egna val) böcker. Firat mamma i förskott i två dagar. Åby Krog lördagkväll. Heldag på söndagen i Thunderbirden, till Bergs och Norsholm.
 
 
Oates, Calvino, Woolf, Wägner, Benedictsson
 
Som förvisso slutade med bärgarbil 5 km hemifrån pga bolmande bil som inte gick att stänga av.
Men som i slutändan gick bra.
 
från exakt ett år sen. inte lika grönt nu...
 
Trädgårdsröj och egentid söndagkväll och måndagmorgon. Skogsspring och histaminreaktion. Glädjerus när regnet smattrade imorse. Äntligen! Kunde andas. Vovven var på lekhumör igen.
 
Hemma igen pga tid att passa i stan. Den planerade hypnoanalysen blev reiki-behandling, som blev så stark att jag trampade hem istället för att gå till gymmet. Tung i kroppen som inte riktigt lydde efteråt men avslappnad i själ och huvud. 
 
Behandlingen går både framåt och stilla. Men jag är kvar. Det är rekord med tanke på tidigare behandlingar. Men det beror förmodligen på att hon individanpassar. Sätter mig inte i ett fack som traditionella vården gör. Sätter mig inte i ett program "som ska fungera för alla" utan att lyssna på vad som passar mig. Hon läser av, frågar, ställer inga krav på att jag ska forma min egen behandling. Som vården alltid gjort. Hon ser sina klienter.
 
Även om vi idag körde tyst behandling pratar vi alltid innan och efter. Hon vill utreda mig för PTSD och jag tänkte "Ja. Äntligen". Så länge jag har tänkt på det. Men det är svårt att ta till sig. Som så många andra är man ilurad att så länge man har en fungerande vardag utåt så är inget fel, eller så är man inte värdig hjälp, eller bli tagen på allvar. Men hon ser mig som sagt och lyssnar, ser till varje person.
Tror jag blev lättare i kroppen efter det. Då kommer hon kunna strukturera upp behandlingen på ett annat sätt, då den ser annorlunda ut än mot vanlig. 
 
Så ett steg fram. Eller i alla fall inte bakåt.
 
Så. Ett första inlägg detta sommarlov. Lite roligare inlägg emellanåt kommer. Har ju väldigt roliga dagar också, bara att kameran inte alltid hänger med :)
psykisk ohälsa,