kroppsacceptans.
 
"Så länge man inte tänker på kroppen är man lycklig [...]"
ur Lady Chatterleys älskare, (1928) av D.H. Lawrence.
 
Detta citat är så klockrent. Det beskriver det jag strävar efter. I mitt tycke ett väldigt bra mål. Jag gillar även strävan efter att gilla sin kropp, såklart. Det hänger ihop i min värld. Men. Det är även krävande att varje dag uppmärksamma sin kropp positivt. För jag tror inte det går. Utan målet bör vara att inte tänka på den alls. Låter det trist? Lika trist som att göra maten till något du inte behöver tänka på och reflektera över varje dag utan bara accepterar, gillar och äter utan eftertanke (mer än att det är gott och roligt med matlagning). Det bara är. Jag tänker att målet (för mig) är att helt enkelt bara kunna vara. Att inte lägga vikt på form och bredd. Bara vara. Det låter så skönt. 
 
Ett av mina nyårslöften  i år var att acceptera kroppen, samt att uppskatta dem framsteg jag ändå gör. Inom detta område hänger de också samman. Det är svårt att se framstegen ibland men det brukar gå om man kollar bakåt. Det kan vara svårare när man är mitt inne i det. Men jag har ändå lagt märke till förändringar hos mig själv.
Detta är så svårt att skriva om. Det kommer inte alltid ut rätt, eller tillräckligt detaljerat/förklarande. Att läsa mellan rader och läsa in egna tankar är ju vanligt vid skrift. Det är svårt att inte förmedla en skev bild som för mig är självklar men inte för den som läser. Mitt eviga problem med den här bloggen är känslan av att läsare gör sig en bild av mig som inte stämmer. En annan svårighet är också att jag trots allt fortfarande faller inom normen, enligt samhällsbilden, och att det känns lite larvigt att prata om kroppsacceptans när jag faktiskt inte utsätts för diskriminering, fördomar eller nedvärdering (av folk, privat som prof., som inte kan stå ut med att alla ser olika ut och faktiskt (!) kan trivas i det).
 
Tillbaka till citatet och nyårslöftet. Jag har många dagar när jag "bara är". Men ofta med inslag av en oerhörd medvetenhet. Det finns inga hela dagar som är fria från dessa tankar men det är allt lättare att handskas med dem. Jag gör liksom inget utav dem, börjar inte reglera maten osv. Observerar tankarna - funderar på dem - låter dem gå vidare. Suckar inombords, kanske klagar lite inför Tomas men sen kan det gå över. Kanske försvinner inte medvetenheten nånsin men som mycket annat kan man lära sig att hantera det, utan att reagera på det.
En annan svårighet i detta acceptans-arbetet är ju omgivning, som jag nämnt innan. Folk omkring dig (bekanta, vänner, familj eller random) som sitter på fördomar om andras utseenden eller livsstil och därefter även värderar. Det är svårt då att självsäkert röra sig mot den grupp som personen, som du kanske t.o.m. umgås med, värderar negativt och gärna uttrycker det. Klart man blir osäker på vad personen i fråga anser om att man förändras för ens förvandling rör sig mot något som det kanske ses ner på. Det är ju lätt att tänka att man ska ignorera, säga ifrån eller bara undvika. Att inte bry sig vad andra tycker (jobbar på det med!). Men så lätt är det ju inte? Man är ju lite uppfostrad i att ändå vara accepterad, omtyckt av andra. Jag tror de flesta ändå vill känna sig bekräftad, positivt, av omgivningen. 
 
 
Idag har jag övat i normaliseringen genom att gå i shorts och träningstopp hemma. Alltså utan linne över. Oerhört jobbigt, faktiskt. Och har jag ändå varit mestadels ensam hemma idag. Att utsätta sig om och om igen för det som är jobbigt (inom vissa gränser då) normaliserar det mesta till slut. Däremot har jag i cirka 10 år, eller mer, övat på att vara bekväm med att bara duscha. Funkar fortfarande inte då jag känner mig för blottad och medveten. Duschar därför helst på vissa tider och jävligt snabbt. Så vissa saker kräver väl 10 år till..:) Sidospår kanske.
 
Slutsats då. Ett genomgående drag gällande mina problemområden är att jag tänker för mycket på vad andra tycker och tänker om mig. Inte för att jag vill stå över någon eller verka speciell. Utan bara..normal. Men det borde ju räcka med att att ens familj och sambo accepterar mig? Varför är det så svårt att släppa omgivningen? 
 
Jag har fortfarande funderar över identitet men jag tror också, mer och mer, att detta alltid kommer vara flytande, eller i förändring. Precis som egenskaper, mål och åsikter. Eller jag hoppas det i alla fall. 
 
Vem vill vara samma person hela livet?
psykisk ohälsa, söndagsreflektion, ätstörningar,

Kommentera

Publiceras ej