Ja, om en vecka börjar termin 5. Av 6 terminer. Är det inte svindlande säg... Det har alltså redan gått 2 år sedan jag satte foten på campus-bussen, tillsammans med tårar av ångest. Ångest över att inte veta vad jag hade gett mig in på, ångest över att jag ändå inte hade något att gå tillbaka till om jag inte tog denna priviligerade chans till studier. Ångest över att känna mig för dum i huvudet för att ens platsa inom universitetsvärlden. 
 
Men 2 år senare så borde jag ju ha insett att det gick bra ändå? Men, nej. Eller jo, jag har förstått att jag har läshuvud men osäkerheten finns kvar. Ständigt och genom hela terminerna. Kan fungera som en stor fördel då en blir självkritisk och därmed gör sitt bästa och alltid ser över det en gör. Men också - utmattande ändå.
Fast det har också byggt självförtroende. Trots allt. Någonstans inom mig finns stoltheten och en liten övertygelse om att jag nog fixar detta och även en roligare framtid. En roligare framtid som innebär ett yrke jag trivs inom. Ett yrke att utvecklas inom. Som får man att vilja gå upp de flesta mornar. 
 
Är det något som är viktigt för mig är det att det arbete som jag ska spendera så många timmar på ska vara givande. I alla fall berikande på något sätt. Klyschigt men ack så viktigt. Vissa ser jobbet som endast inkomstbringande. Och visst är det så. Men inte bara. Inte för mig. Det är en del av min fritid. Den ska både sponsra min fritid och ge mig något. Om det så innebär att jag i några år kommer söka mig vidare, testa olika arbetsplatser, studera vidare på distans. Mitt mål i framtiden är även att inte behöva jobba 100 %, om jag inte vill och trivs med det. Det handlar inte om dålig arbetsmoral. Det handlar om att lyssna på sig själv och sitt mående. Man är inte sämre människa för att man vill jobba mindre än vad normen skriker att man bör. Har ni tänkt på hur ofta ett yrke är i centrum vid möten av nya personer? Hur någon värderas utefter dess sysselsättning, både arbetstid och inriktning. Ens arbete är liksom hela ens identitet!
Ett dilemma vi har diskuterat mycket här hemma. Även att vilja kunna gå ner i arbetstid för att må bra, samtidigt som man förmodligen kommer behöva försvara sitt val och bli sedd som en slö person som inte bidrar till samhället..(samhällsnyttan är ett annat uttjatat och skevt vinklat område). Förresten - när slutar man bli sedd som "slö ungdom" och istället betraktas som en vuxen som lyssnar på sig själv? När en får barn? Skaffar hus? "Slår sig ned"? 
 
Evig ungdom i så fall!
 
Nåväl. 
 
Tillbaka till rubriken. Igår satt jag med min bullet journal och filade på ett av mina augusti-mål -  att skissa en framtidsplan gällande studier och jobb. En kort- och långsiktig plan. Hur ska jag komma dit jag vill? Hur ska jag få jobbet jag (för nuvarande) vill ha?
Min utbildning ger mig inte alla grunder jag behöver för min tilltänkta framtida yrkesval. Så jag kommer behöva söka mig vidare på distans. Dock, redan sista terminen, VT19, kommer jag kunna välja till kurser som komplement, samt praktik. 
Det jag har tänkt efter kandidaten är att vända mig till distanskurser sen när jag har fått ett jobb. Så - först förhoppningsvis en inkomst, sen berikande av fritid och för framtida yrkesvalmöjligheter.
 
 
Väldigt enkel för närvarande. Men jag måste börja någonstans. Detta ger mig motivation till höstens termin. Om inte annat för att komma in i studietänket igen och universitets-bubblan. För även om jag är trött på studierna nu så vill jag ändå inte komma bort från det. Förstå mig rätt alltså. Det som tynger mig nu är C-uppsatsen. De andra kurser, som sker parallellt, känns lite lättare. Men att sluta studera vill jag inte. Jag tror jag kommer behöva det som fritidssysselsättning. Jag har ingen direkt hobby att utveckla, förutom träningen, så jag kommer behöva stimulansen när jag sen har jobb. Att läsa, lära, utvecklas och bredda sig är så roligt! Med öppet sinne lär man sig också att allt inte är svart-vitt utan ofta en enda stor gråskala. Med öppen inställning lär man sig att rucka på föreställningar och öppnar sig för nya. Trångsynthet platsar inte på universitet tycker jag. Men det beror nog på personlighet hur öppen och sårbar man tillåter sig bli. 
 
Men tillbaka till ämnet igen. Jag har hittat lite distanskurser som verkar intressanta, även om detta kan ändras om ett-två år såklart. Men man behöver börja någonstans. Till nästa termin vill jag gärna gå "Språk, språkande, språkvetenskap" samt "Språkets byggstenar". Dessa kommer ur kursen "Svenska språket 1" och alltså ges som fristående. Det är detta jag ser så mycket fram mot! Samt praktik om jag blir mottagen någonstans.
 
Jag vet också att en termin går svindlande fort vilket ger hopp om att kunna stå ut hösten. Sen är det bara att gå vidare :)

Kommentera

Publiceras ej