I måndags var jag lite stolt över att jag hade tagit helg, på riktigt. Nu imorse tog jag morgon, på riktigt. Utan dator, utan youtube (min rutinmässiga "morrontv"). Utan internet. Bara radio och en drös tidningar och lite korsord, med kaffe. 
Simpelt men värdefullt. Därför gillar jag också att gå upp tidigt. Iaf kring 6.30. Då hinner jag med min morgonstund som är så viktig. Idag vaknade jag 6.30 som alla dagar men hade sovit dåligt och med ganska mycket ångest så jag var inte så utvilad imorse. Därför blev det ingen morgonträning som tänkt men en väl unnad stund här.
 
Igår lämnade jag in min preliminära slutversion på uppsatsen till min handledare. På måndag ska vi ses för att gå genom den. Sen ska den, efter ett sista finlir, på torsdag nästa vecka in till eximinator för ett (förhoppningsvis) godkännande. Då ska den vara helt klar. 
Så nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Har droppat allt för tillfället. Kan säkerligen fila på den avslutande diskussionen och på inledningen men får se om jag sätter mig med det i helgen. Annars tror jag faktiskt att jag ska försöka slappna av.
 
Jag tycker personligen att den bör klara sig genom godkänt. Det kommer alltid att finnas något att göra bättre. Och handledaren kommer alltid att trycka på det. Men det ligger fortfarande hos mig att ta till mig tipsen eller ej. Några av hans kommentarer har jag inte helt tagit till mig t.ex. för att jag ibland känner att han kanske inte har läst genom det tillräckligt osv.
 
Överlag är jag väldigt nöjd med honom. När jag tidigare har fått tillbaka utkast som jag har skickat så har han även pillat (med arga, röda markeringar) med stavning och ord, vilket inte är deras huvuduppgift men bra ändå. Dock håller jag såklart inte med i allt och det har känts som att han ibland har glömt att det bara är en B-uppsats, trots allt. Men i slutändan hänger det på examination och även min prestation i opponeringen.
 
Nog om det. Så, fredag igen. Kändes som det var nyligen jag var på landet. Som alltid. Får se hur helgen blir.
morgonkaffet, psykisk ohälsa,
I helgen, fredagskväll till söndagseftermiddag, "flydde" jag stan till landet, hem till mamma och pappa. Flydde inte från min sambo utan från en instängd lägenhet. Sambon saknar jag jämt när jag åker iväg men vet att båda njuter av egentid också. Särskilt när lägenheten erbjuder 32 kvm att rotera på. För att inte tala om att bre ut sig i en säng.
 
familjens nytillskott har blivit så duktig <3 
 
Uppsatsskrivandet är inte jätteroligt längre. Jag läser om o om o om igen. Rättar små stavelser. Skriver om termer. Ser över formalia och formulerar om meningars uppbyggnad. Allt för att få det "vetenskapligt rätt". Akademiskt språk.
 
Tack o lov ändå för litteraturvetenskapens positiva inställning till det mer personliga språket och berättandeformen. Personligt + akademiskt. Passar mig.
 
 
Dock vet jag inte om det akademiska passar mig överlag. Jag tror jag har en rejäl svacka just nu bara. Jag hoppas innerligt att sommaren erbjuder uppladdning och förnyad lust till fortsatta studier. Den är liksom borta för tillfället och har varit det ett tag. 
Det som knäcker är egentligen inte skolan i sig utan mina egna krav. Mitt dåliga, näst intill obefintliga, självförtroende. Jag har alltid baserat mitt egna värde på mina prestationer och just nu gillar jag inte mina prestationer. Om det dessutom kommer gå åt fel håll så kommer min självkänsla gå åt samma håll. 
Jag vet att inte funkar i längden eller att det är sunt men logik och känslor går absolut inte ofta ihop. 
 
 
Men vi tragglar på, båda här hemma. En med fjuttig B-uppsats och en med en master. Svårt att inte jämföra men också svårt att känna det legitima i att tycka det är jobbigt. Men det är ju relativt.
 
Min helg på landet erbjöd trädgårdsröj, fria timmar från studierna faktiskt och bara vara ute. Även en morronjogg med ett grävlingsmöte som var stor som ett as. Blev lika rädda tror jag, som tur var.
Helgen behövdes verkligen och är glad att jag vågade ta helg och slappna av!
blev hemskjutsad i Thunderbirden igår under den varma dagen
psykisk ohälsa,
Min första uppgift från hypnoanalysen-
 
 
En tidslinje med händelser ur mitt (långa..) liv, som möjligen påverkat mig, positivt som negativt. Kortfattat som vi sen ska gå genom och prata om. Ger ju även henne en sammanfattning över mitt "innehåll". Tidigare har jag blivit stressad över uppgifter och vill vara en "bra klient", eftersom prestationsångest och dåligt självförtroende sitter djupt rotat, men jag känner mig lugnare nu. Det är även en nyttig övning att öppna upp gammalt skit och våga möta det för att sen kunna bearbeta det. Har inte skrivit än men skrivit ner anteckningar i mobilen över det jag kommer på.
 
Min första session var som sagt i måndags, och nästa är om två veckor pga inte råd med oftare. Jag kan inte säga att det var behagligt, såklart, men känslan var samtidigt så himla befriande. Det var ju en blandning av nervositet, mycket tryck under ytan som inte ventileras på år eller nånsin. Liksom vart börjar man? Jag har så mycket jag vill skriva om det här men det får bli när jag känner för det. Jag har inte mycket energi till övers för tillfället.
 
Kort skrivet så kände jag mig för en gång skull trygg. Som jag aldrig har gjort inom vården.
Ingen som ifrågasatte mig (hur kan man ifrågasätta någons upplevelser?
Ingen som la arbetet på mig att uppställa en behandlingsplan (vem är det som är utbildad egentligen - jag eller hen som jobbar inom vården??)
Ingen som försatte mig i försvarsställning.
Ingen som rynkade ögonbrynen och suckade för att jag inte har vetat i vilken ände jag ska börja berätta. 
osv.
 
Så trygg. Lugn efteråt.
Ser fram mot nästa gång. Har aldrig hänt förut.
 
psykisk ohälsa,