Sitter och "laddar upp" inför psykologen om en timme. Jag är ej pepp. Inte idag heller. Låg senast igår och funderade igen om man kan avboka en timme innan. Men jag har även lovat Tomas att ge det ett försök. Så jag ska promenera iväg om 20 min.
 
Det är så tudelat. Jag både vill och inte vill. Rädd att sitta där igen och vara tyst och känna att det är hopplöst att vara där. Att ta tid från någon annan som har det värre. Allt liksom förvärrar känslan av att man är värdelös som inte kan handskas med problem, utan att behöva sitta där.
 
Just det också att jag vet vad som är problemet, jag vet att alla mina tankar inte är logiska eller sanning, jag vet verktygen och det - och ändå så går det inte. Så jag fattar inte vad jag ska göra där. Jag bara hoppas, hoppas, hoppas att jag hamnar hos någon som är bättre. Som inte sitter helt tyst en timme och väntar på att jag ska säga något, som frågar mig hur behandlingen ska se ut och när jag inte vet säger att "nej då går det inte att göra något". Eller som ifrågasätter det jag berättar som sist.
 
Hur kan man ifrågasätta en persons upplevelser?
 
Jag önskar det fanns teknik till att överföra allt jag känner, tänker och upplevt till personen ifråga, så man slipper momenten att förklara, gå genom och berätta allt innan man kommer till "problemlösningen". Jag kan rada upp allt i punktform, jag har gått igenom allt så många gånger, men jag kan inte förklara känslor däremellan, kopplingar, icke-kopplingar, hur det kanske var jobbigare/lättare än vad det låter som. A leder inte till B alltid. 
 
Nåväl. Hoppas illamående släpper efteråt som jag gått runt med snart en vecka.
Och jag är glad över att ha Tomas hemma hos mig!
 
 
psykisk ohälsa,

Kommentera

Publiceras ej