Så snabbt söndagspeppen kan lägga sig. Nedgången är förvisso inte långvarig eller här för att stanna, tror jag. Idag hade vi första föreläsningen för kursen (historia) och jag hade även ett pass på biblioteket. Jag kom in som vanligt till kl 9, körde till 11 och satte mig sen med läsning och senare lunch, innan föreläsningen kl 13. Våra ämnen blir så upphackade i varje kurs så man hinner inte så djupt. Denna kurs är filosofin inte med, utan vi har våra andra ämnen: historia, konstvetenskap och litteraturvetenskap. Inte mig emot för filosofins tentor är inte så roliga att skriva heh. Historian är inte superrolig heller iof...Jag vill bara åt litteraturvetenskapen.
 
Men i alla fall så har jag redan stressat upp mig och jag är inte så förvånad att jag i lördags kom in i IBS-skov som fortfarande håller i sig hårt. På det så har jag idag upptäckt lite strul med Kommunal och medlemsavgifter. Det har blivit ett hopp och därav försening och därmed påminnelseavgift etc. Deras hemsida är urusel på att leda en till rätt kontaktuppgifter så jag måste kanske ringa dem imorgon för att reda ut allt. Särskilt som jag nu extrajobbar. Lättare på telefon med alla detaljer även om jag avskyr det. Dem har formulär på sidan men omständigheter gör alltid att man i slutändan måste ställa sig i telefonkön i alla fall.
 
Det är småsaker som i min värld växer sig till katastrofer och stresspåslag. "Höna-pöna-syndrom" -
 
"Katastroftänkande tenderar att förlama vår tankeförmåga och få oss att ge upp: ”det går ändå inte att göra något åt det”. I värsta fall blir det en självuppfyllande profetia. Vi är så övertygade om att det kommer att gå åt skogen att vi agerar därefter och mycket riktigt går det åt skogen."
 
"Motmedlet är inte ”positivt tänkande”, d v s det blinda antagandet att det säkert ordnar sig på något sätt. Istället kan man bemöta katastroftänkande med realistiskt tänkande. "
 
Det här är något jag har jobbat med senaste 2-3 åren. Detta katastroftänkande har varit en last sen barnsben och givit upphov till många timmars ångest. Det har helt klart varit en del av mina ångestattacker och depression. Jag är ganska pessimistisk av mig, vilket jag ofta får höra av Tomas. Jag brukar kontra med att jag är realist och är bättre förberedd på kommande katastrof.. Nej det funkar ju inte alltid, jag vet. Såna här saker vet man ofta innerst inne men detta peppande "tänk positivt!", "tänk på något annat!" är bara nedvärderande att höra. Det är ett stort arbete att ändra tankemönster. Tänk på andra vanor vi har, bra eller dåliga - skulle inte vara lätt att bryta dem heller eller ändra mönster till tvärtemot.
 
Mitt kontrollbehov och "allt eller inget"-tänk gör inte saken bättre hellre. Antingen fungerar allt som det ska och jag har gjort rätt eller så har jag gjort ett litet misstag (som att glömma bort att anmäla ännu ett år av studier till Kommunal, i år igen) och allt känns bortkastat och värdelöst.
 
Så idag försöker jag vända Höna Pöna- tänket och ta en sak i taget. Bryta ned tankarna, strukturera upp, använda mitt kontrollbehov till något bra. 
 
 
psykisk ohälsa,

Kommentera

Publiceras ej