Fint ändå. Hur kan man inte gilla skogen?
 
Min påskafton startade såhär - i kolmårdsskogen, mitt i snön, över kalhyggen, via leder, i vildsvinssnår, ner i gömda vattensamlingar som inte syntes under snön. Klafs i dränkta skor och ett ivrigt klappande med händerna i hopp om att skrämma bort ev. grisar.
 
Ständigt med ett leende.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
 
Min påskdag (söndag) började på nästan samma sätt. Men med betydligt mindre snö och med sällskap längs en utsedd rutt. Linda och jag kollade upp en runda som såg bra ut, vi band ihop lite leder och vägar från kartan, dagen innan. Kl 9 imorse startade vi och kom tillbaka ca 1.20 h efter. Jag tror det var delad lycka över rundan. Så vacker! Vi har sprungit en gång tillsammans tidigare och precis som idag var jag lite nervig.
 
Jag är så osäker att springa med andra men med Linda gick det så himla bra och det var bekvämt. Tiden går så snabbt när man har någon att prata med och man letar prickar, stigar och leder. I och med den tekniska löpningen har man full fokus på fötter och omgivning, vilket är roligt! Nu har jag nya rundor att lägga på listan och har mer att utforska.
Gårdagens timme i snön kändes idag så imorgon blir det lugnare. Men i och med underlaget så känns det okej trots allt. Två dagars långpass på asfalt hade inte fungerat. 

Veckan som kommer är oplanerad i det mesta. Måndagen kommer gå snabbt dock med lite på schemat och på fredag börjar sista kursen. Mellan där ska jag ta det lugnt, läsa lite inför kursen kanske. Men vilan var välkommen och behövlig.
Ser fram mot flera lediga dagar.
söndagsreflektion,

Kommentera

Publiceras ej