Så jag hade tänkt skriva om den negativa känslan jag vaknade med idag men sen kom jag på att det skulle bli så himla neggigt med tanke på senaste inlägget - så vi börjar positivt istället!
 
I går hade jag överlag en bra dag. Det började långsamt men sen tog jag mig i kragen och satte mig med historia-boken. Vi har ju bara haft en föreläsning denna vecka, i måndags, och det blir samma nästa vecka. Så det är mycket läsa på egen hand. Det är faktiskt ganska skönt. Jag har inga större problem med det, däremot lär jag mig mer om jag får kombinera det med att en lärare föreläser också. Det vi läser nu, Mesopotamien och Grekland (Hellas) uppkomst har aldrig varit intresse för mig. Nånsin. Men nu försöker jag verkligen hitta det intressanta och häftiga i historian och på ett litet hörn börjar det väckas inom mig. Speciellt när det handlar om skriftkonsten.
 
 
Några timmar av detta innan jag gick in till stan för att fika med Sofia. Det var nog det bästa igår tror jag. Så skönt med socialt umgänge där man kan prata fritt. Mycket om identitet och val i livet, lite av det jag skrev häromdagen som susar runt i huvudet. Jag funderar mycket på hur jag vill forma kommande år och hur jag kan använda utbildningen till det. Jag vet inte än. Men Sofia har ett tankesätt jag gillar och är en sån som man får energi av efteråt. Det är ju precis såna personer man ska omge sig med! Gick därifrån lättare i sinnet kan jag säga.
 
Kvällen blev inte som tänkt men så är det ibland. Som vi vet. Nya tag idag eftersom det, tack o lov, kommer nya morgondagar! :)
 
 
 
morgonkaffet,
Denna morgon var inte optimal men det händer. Ibland inleder man en dag med att gråta. Som idag. Inte många erkänner det kanske men dem flesta gråter nog ibland. Jag tycker det är jobbigt. Det är pinsamt. Det är som ett nederlag. Jag är van från liten att ingen bryr sig om du gråter så därför försöker jag alltid hålla det inne, i det längsta. Sen brister det ju, såklart. 
 
Men det bästa? Man känner sig lätt inombords efteråt. Hyfsat åtminstone. Förutom faktumet att ansiktet sväller upp och man ser ut som att man har fått en allergichock.
 
Att jag skriver det denna morgon är för att det är inte fel att gråta. Man måste ventilera! Denna morgon var en 'ventilationsmorgon'. Tomas frågade vad det var, jag försökte förklara. Men det går inte alltid att förklara något abstrakt. Det var en känsla helt enkelt. Eller jag kan för mig själv förklara varför jag kände mig så uppgiven imorse men inte förklara med ord för en annan. Även om Tomas vet i stort sett allt som försiggår i mitt huvud så kan han aldrig förstå känslan som kommer av det.
 
Det började redan igårkväll. Det strulade med maten, huvudet fucka upp (med enkla ord), jag gick och la mig med en känsla av uppgivenhet igen. Det kom några tårar men jag orkade verkligen inte och lyckades somna. Detta höll sig uppenbarligen till imorse. Det kom upp scener, bilder, minnen, tankar i huvudet, jag kände mig helt borta bara.
Jag ska försöka förklara.
 
Är det identitetkris? Detta vanliga skämt som kommer i alla åldrar. Men ärligt talat - är det så roligt? Jag har de senaste åren omvandlat så mycket i min vardag och gått från en identitet till en annan, speciellt om man ser över de senaste 7 åren. Såklart en är förvirrad över vem man är. Och då kommer nästa fråga - 
 
måste jag veta vem jag är?
 
Jag tycker det. Det där lugnet inombords att jag vet vad jag gör, vem jag är, vad jag står för, vad jag strävar efter. Jag behöver det för jag vill ha kontroll. Som en kontrollmänniska vill jag ha i alla fall något som är stabilt. Just nu är det inte mycket jag sätta fingret på och säga "såhär är det". Därför försöker jag kontrollera mat och träning och eftersom jag inte kan göra det fullt ut pga operationen + nu med halsflussen så har jag inte ens det.
 
Jag kan förstå att det låter som nonsens i någons öron, som kanske inte har denna erfarenhet av matproblematik och tänker "släpp det" eller det värsta "det är väl bara...(valfri insert)". Tro mig, jag tänker exakt likadant om mig själv men det är så fel eftersom det inte ÄR så lätt.
 
Det är liksom krig i huvudet. Men för att komma tillbaka till morgonen så var det inte bara mat-köret som pågick. Jag kände mig smått värdelös bara. Vad gör jag för meningsfullt? Varför klarar jag inte av det jag vill? Gör jag det jag vill eller det jag tror jag vill?
 
Jag måste säga det att mycket av detta står i grund till att slutade cirkusen för exakt 3 år sedan. Där försvann verkligen en identitet! 14 år av att vara en viss person, i en viss miljö, med en speciell omgivning. Att vara någon som stack ut. Jag tror det är det jag saknar. Det var förvisso väldigt många år av kontroll också som inte var bra och kanske är det därför jag saknar det. För att det är bekant.
 
Jag måste alltså hitta något som är jag och göra det till mitt och till något jag känner trygghet till.
 
Bara. hehe
 
 
2013 sista året med cirkusen, här med den bästa partner man kan tänka sig. älskade numret <3
 
 
Tisdagmorgon och kaffekopp nummer 2 i handen. Denna vecka har jag inga mer tidslagda föreläsningar men ska om ca 20 min gå till campus Norrköping och plugga där. Förhoppningsvis får jag sällskap av någon från klassen.
 
Tanken idag är att gå genom gårdagens föreläsning som var i Historia, starten på nya kursen Forntiden (som även inbegriper våra andra ämnen konstvetenskap, filosofi och litteraturvetenskap). Den var intressant även om det var ett enda stort genomdrag av 3000 år på mindre än 2 timmar vad vi kommer gå genom på några få, få föreläsningar.
Kursboken som jag har läst och bläddrat i till det här verkar ganska lättläst, vilket underlättar när den är på engelska. Så idag ska jag kolla PowerPointen från igår och skriva till extra från boken och anteckningar, sen köra instuderingsfrågorna till. Börja i tid så jag kan vara lugn :)
 
Fint höstljus ute idag, det börjar verkligen förändras nu. Jag fyllde ju år förra veckan på torsdagen och då är det alltid höstdagjämning och man kan nog säga att det har vänt. 
morgonkaffet,