Plitar på ett längre inlägg som kanske läggs ut senare idag om jag blir klar och orkar. Dock verkar detta inlägg ha blivit ganska långt det med med lite oklar riktning.
 
PMS har sänkt mig i några dagar och varje gång blir jag lika varse om dess påverkan och hur den jävlas med hjärnan och känslorna. Hur styrd man blir, hur övertygande dessa destruktiva tankar är. Dagen innan har man förtjust utropat till sambon hur man äntligen börjar acceptera kroppen och dagen efter står man framför spegeln med ångestklump i bröstet och hatar sig själv.
 
Ja så är det faktiskt. Det är faktiskt så för många. Även om jag har betydligt övervägande positiva dagar så kommer dessa stunder där allt tar ett enormt steg bakåt och skrattar dig bakom ryggen.
 
Det är svårt att skriva om det. Utåt sett är jag en normativ tjej och bör inte ha dem känslorna. Men vet ni vad? Allt syns inte utåt. Man kan vara en sprudlande person ändå. Med äkta glädje.
 
Men nu har jag dessa känslor ibland och har haft det sen jag var runt 11 år. Hur sjukt är inte det? Hur mycket tid och energi har inte gått åt att känna såhär? Jag skulle vilja skriva ner och förklara alla åren men det skulle bli ett sånt jäkla långt inlägg. För det finns många komponenter, många färgskalor och inget är svart på vitt.
 
Sen undrar jag över nyttan med det. Hjälper det någon när ännu en normativ person skriver inlägg över sina problem och "beklagar" sig? Personligen är jag ganska trött på vissa typer av inlägg men vem är jag att döma någon.
 
11 års ålder. Det går otroligt snabbt att inse när man inte passar in i kroppsmallen. Så otäckt att man ens uppfattar sånt! 
 
Jag har gått upp och ned så mycket i kroppsvolym att jag inte ens vet när jag är stabil och "som vanlig". Allting kan normaliseras. Det jag kan gå efter är folks kommentarer. Eftersom smal alltid är lika med snygg och lycklig. Deffad är lika med disciplin och karaktär. 
 
Det som också försvårar det här är min kärlek till träning. Alltså äkta kärlek. Det är det som hindrar mig från att prata öppet om min förhållning till kropp och mat. För det kopplas alltid automatiskt till att man endast tränar för att gå ner i vikt eller som kompensation. Men ärligt - träning är mitt liv. Det har varit det sen jag var 5 år liten.
 
Det är också det som gör att jag vill förändras för att kunna fortsätta med det. Tar man träningen ifrån mig så tar man bort något som är mitt liv, min ventilation, min trygghet, mitt intresse.  Träning är kopplat till ett "måste"tänkande och många förstår inte att man kan göra det frivilligt. Det kan väl inte vara möjligt att jag, frivilligt, går upp 6.30 en lördag för att, frivilligt, springa långpass i 10 minusgrader? Nog måste det ligga något annat bakom? 
Visst har jag kompensationstränat många gånger ohja. Men i kanske 80-90 % av alla pass är det kärleken och glädjen. (Speciellt morgonpassen mhm) Och DET är något att jag vill trycka på. 
Jag fattar inte folk som är fanatiska över fotboll, film, musik eller kanske fågelskådning men det finns intressen för alla där man ger sin tid och bara mår bra. Man lever upp. Jag kan inte förklara det mer än så för jag inget syfte i att övertyga någon.
 
Dock önskar jag att 11åriga Maria aldrig började hata sig själv, att hon aldrig skulle stå där med blödande rivsår på magen hon avskydde så mycket,som hon visste var "fel". Det som var starten på så många år av självskadebeteende. Men dem åren kanske blir ett annat inlägg.
 
Kram på er <3
 
 

Kommentera

Publiceras ej