Igår la jag ut ett ganska personligt inlägg som öppnade upp lite för ämnen jag gärna vill skriva om. Innehållet är saker som inte ens min egna familj vet om, i stort sett bara Tomas. Nu är mina föräldrarna inte inne på internet men jag vet vänner till dem som kanske läser bloggen så det blev ju en liten risk men må så vara i så fall.
 
Jag vill uppmärksamma och skriva mera om känsliga ämnen då jag vet att det finns mycket fördomar, övertramp och händelser som är välmenande men som träffar så illa. Som jag ofta har nämnt finns inget svart på vitt. Det sker inte som i böckerna, ingen är sig andra lik - man har olika bakgrunder, olika triggers, olika reaktioner och är olika långt ner i sjukdomar och man får inte dra alla över samma kant oavsett vad vi talar om för ämne.
 
Tillbaka till det jag funderar på ibland - uppmärksammade blogginlägg som har välmenande men lite tröttsamt budskap.
 
Varje gång man klickar sig in på blogg.se möts man av extra uppmärksammade blogginlägg denna vecka. Och ofta är det liknande ämnen - som för ett tag sen var det någon som uppmanar folk att sluta tjata vid fikastunden att man måste äta bullar, som så många andra påpekar att det är ens egna val att man vill stoppa i sig sådant varje dag. Och det är det ju.
Problemet jag känner är att det kommer såna här texter hela tiden. Från normativa personer. Jag säger inte att det är problemfritt att passa in i mallen men mycket kan lösas genom att man pratar och förklarar vad man känner och tänker när en kollega trycker på, istället för att bli upprörd.
Jag har också blivit irriterad och tyckt fikastundena på jobbet varit jobbiga i flera säsonger men jag har ignorerat eller sagt ifrån. 
I denna typ av texter faller det nästan alltid tillbaka på att någon skammas - "det kanske är du som har problem om du vill fika varje dag". Kan man inte få det i detta hälsosamhälle då? Varför måste man ha problem med sig själv för att man inte har fallit för hälsohetsen? Det är sorligt om man känner sig påhoppad på ens arbetsplats av en sån sak som fikastund. Förhoppningsvis kan man kanske ta upp det till diskussion och förklara vad en känner och anser om det så det reder ut sig? Personer förstår inte alltid hur sårande eller träffande kommentarer kan vara.
Just detta ämne, fikastund, är ett av alla som cirkulerar. Många, så även jag, börjar bli trötta på att omgivning kommenterar ens val av fikastund eller matinnehåll. Man vet inte varför någon säger ja eller nej tack, väljer utelunch framför matlåda idag, tog en bulle igår men inte idag. 
 
Jag inser under tiden jag skriver att det verkar som att en stör sig väldigt lätt och ja, jag kan absolut se förbi och scrolla nedåt direkt vilket jag ofta gör. Men det hade varit roligare med peppigare inlägg. Mer positiva som tips till roadtripen om du åker själv, inredningstips till trång hyreslägenhet, roliga mattips utan taggar som "nyttigt godis" eller " utan alla de vanliga ingredienserna", något kreativt med målning eller teckning. 
 
Det har även de senaste åren blivit väldigt vanligt med inlägg där personen visar hur stolt hen är över sig själv, accepterat sin kropp etc. vilket är awesome att man gör (!) men det slutar ofta med bilder med fokus på det ytliga dvs avklätt. Jag förstår att det kan ta emot att lägga upp en sådan bild, att det krävs mod för oerhört många brottas med dålig självbild, jag också. Men varför kan man inte bara låta det vara ett skriftligt inlägg? Eller släng upp bilder utan förklaring under.
 
Jag vet om att jag nästan biter mig själv här eftersom jag skrivit liknande inlägg själv men mänsklig dubbelmoral har vi alla, jag orkar inte vara korrekt.
 
Önsketänkande är ju att det inte ska behövas såna här inlägg men det kanske är ett forum jag inte förstår mig på, även om jag har blogg själv. Det är ju trots allt en ventil utåt och har man många följare kan det vara lika effektivt som att känna sig säker bland sin omgivning som inför sina läsare. Det är också något jag vacklar emellan. Jag skriver själv liknande inlägg och fundrar ibland på varför och vad det är jag söker. "Har jag rätt att skriva så här när jag gjort det här?". 
Plitar på ett längre inlägg som kanske läggs ut senare idag om jag blir klar och orkar. Dock verkar detta inlägg ha blivit ganska långt det med med lite oklar riktning.
 
PMS har sänkt mig i några dagar och varje gång blir jag lika varse om dess påverkan och hur den jävlas med hjärnan och känslorna. Hur styrd man blir, hur övertygande dessa destruktiva tankar är. Dagen innan har man förtjust utropat till sambon hur man äntligen börjar acceptera kroppen och dagen efter står man framför spegeln med ångestklump i bröstet och hatar sig själv.
 
Ja så är det faktiskt. Det är faktiskt så för många. Även om jag har betydligt övervägande positiva dagar så kommer dessa stunder där allt tar ett enormt steg bakåt och skrattar dig bakom ryggen.
 
Det är svårt att skriva om det. Utåt sett är jag en normativ tjej och bör inte ha dem känslorna. Men vet ni vad? Allt syns inte utåt. Man kan vara en sprudlande person ändå. Med äkta glädje.
 
Men nu har jag dessa känslor ibland och har haft det sen jag var runt 11 år. Hur sjukt är inte det? Hur mycket tid och energi har inte gått åt att känna såhär? Jag skulle vilja skriva ner och förklara alla åren men det skulle bli ett sånt jäkla långt inlägg. För det finns många komponenter, många färgskalor och inget är svart på vitt.
 
Sen undrar jag över nyttan med det. Hjälper det någon när ännu en normativ person skriver inlägg över sina problem och "beklagar" sig? Personligen är jag ganska trött på vissa typer av inlägg men vem är jag att döma någon.
 
11 års ålder. Det går otroligt snabbt att inse när man inte passar in i kroppsmallen. Så otäckt att man ens uppfattar sånt! 
 
Jag har gått upp och ned så mycket i kroppsvolym att jag inte ens vet när jag är stabil och "som vanlig". Allting kan normaliseras. Det jag kan gå efter är folks kommentarer. Eftersom smal alltid är lika med snygg och lycklig. Deffad är lika med disciplin och karaktär. 
 
Det som också försvårar det här är min kärlek till träning. Alltså äkta kärlek. Det är det som hindrar mig från att prata öppet om min förhållning till kropp och mat. För det kopplas alltid automatiskt till att man endast tränar för att gå ner i vikt eller som kompensation. Men ärligt - träning är mitt liv. Det har varit det sen jag var 5 år liten.
 
Det är också det som gör att jag vill förändras för att kunna fortsätta med det. Tar man träningen ifrån mig så tar man bort något som är mitt liv, min ventilation, min trygghet, mitt intresse.  Träning är kopplat till ett "måste"tänkande och många förstår inte att man kan göra det frivilligt. Det kan väl inte vara möjligt att jag, frivilligt, går upp 6.30 en lördag för att, frivilligt, springa långpass i 10 minusgrader? Nog måste det ligga något annat bakom? 
Visst har jag kompensationstränat många gånger ohja. Men i kanske 80-90 % av alla pass är det kärleken och glädjen. (Speciellt morgonpassen mhm) Och DET är något att jag vill trycka på. 
Jag fattar inte folk som är fanatiska över fotboll, film, musik eller kanske fågelskådning men det finns intressen för alla där man ger sin tid och bara mår bra. Man lever upp. Jag kan inte förklara det mer än så för jag inget syfte i att övertyga någon.
 
Dock önskar jag att 11åriga Maria aldrig började hata sig själv, att hon aldrig skulle stå där med blödande rivsår på magen hon avskydde så mycket,som hon visste var "fel". Det som var starten på så många år av självskadebeteende. Men dem åren kanske blir ett annat inlägg.
 
Kram på er <3
 
 
Så nu är jag på landet igen. Tomas skjutsade ut mig imorse till kl 9 redan. Imorgonkväll är det bokcirkel-träff här ute så passar på att spendera lite tid på landet. I förmiddags gick jag en runda i skogen som tog 2 timmar istället för 40 minuter. Blir så mycket stopp för fotografering, äta bär och bara njuta av naturen.
 
 
 
Korpklint
 
 
Ikväll när det blir lite svalare ska jag nog gå och plocka mera bär. Dels är det massor utav blåbär kvar och sen hittade jag stora hallonsnår som dignade av bär. Man kan inte lämna sånt!
 
Som vanligt funderar jag mycket. Jag önskar att jag alltid hade datorn öppen och redo med dokument när det kommer upp saker i huvudet. Det är svårt att formulera i efterhand det man resonerar. Varför är det så? Förr skrev jag även i anteckningsblock som låg framme men det har jag tappat lite. När man sen ska skriva av det är det som att jag skäms över orden och tänker "Nä det där känner jag inte igen" om det jag har skrivit ned. För känslor ändras ju hela tiden och det man skriver i stundens hetta kan kännas främmande i nästa tanke.
 
Nästan så att jag redan nu har tappat skrivkänslan. 
 
I det stora hela är det samma tankar som ploppar upp. Jag funderar mycket över studierna nu i och med intagningsbeskedet. Vad vill jag att det ska leda till egentligen? Är det rätt väg till det jag är intresserad av? Genom min korta tid i Tjejjouren Norrköping (lite mer än 1.5 år) fick jag upp ögonen för dessa frågor och jag upptäckte nya sidor av mig själv jag inte trodde var tillgängliga. Jag märkte att mina svårigheter att synas och höras bland människor blev mindre när det kom till ämnen jag verkligen brann för, där jag kände en viss säkerhet i vad jag pratade om. (Även tiden i styrelsen var rolig men det blev också tydligt hur viktigt det är med kommunikation och öppenhet för att få en ideell förening att fungera. Tyvärr körde jag mig själv lite för långt och därför slutade jag i januari i år. Sidospår!)
Så- hur kan jag kombinera mina intresse för frågor om utsatthet, främst tjejer och  kvinnors, och kultur? Och vilken gren inom kulturen? 
Jag upptäckte att jag gillar projektplanering och att organisera upp dagar med aktiviteter, få ihop det praktiska och leda detta. Med påpekning att jag absolut inte drev något själv i jouren utan med hjälp av härliga medlemmar. Men känslan av att genomföra saker tillsammans, ha koll och ansvar - det var riktigt roligt! Jag hade inte heller besvär med det muntliga då. Kanske för att jag hade koll liksom.
Det är också det jag måste jobba på. Det kommer alltid finnas folk som är bättre än en själv på något. Därmed inte sagt att du är sämre. Mitt problem är att jag viker ned mig så fort jag känner att "någon har bättre saker att säga och då har jag nog fel och blir utskrattad".
 
Lite av en framtidsdröm skulle vara att få jobba i en förening med projekt som jobbar med stöd och förebyggande där min utbildning skulle kunna bidra. Hur vet jag inte men jag tänker att jag har några terminer på mig att fundera ut det. Mycket hinner även att ändra sig på tre år.