*Jag tror det kan behövas triggervarning,angående självskadebeteende, på detta inlägg för säkerhets skull*
 
Såg precis att det är på dagen en månad sen jag skrev detta inlägg som bland annat handlade om hur PMS styr mitt huvud gällande självbild och självförtroende. Så träffande tänkte jag eftersom det är precis det jag har kämpat med i helgen. Särskilt på kvällarna eftersom min IBS har gjort ett storkliv tillbaka in i magen och fullkomligt exploderat. Förmodligen för att jag varit "smått" stressad inombords av det nya med skolan. Tappad matlust och svullen reaktion på ALLT man har fått i sig och inte har fått i sig är i sig stressande. Så - cirkeln sluts liksom.
 
För att fortsätta återknytna till det gamla inlägget som jag betitlade "Till 11åriga Maria" så nämnde jag lite kort sammandraget de destruktiva åren i livet som fortfarande finns men i olika former och styrka. För själva begreppet självdestruktivitet är mer än ytliga skärsår. Jag skulle vilja skriva mera om det men jag vet inte om jag orkar. Dessutom finns det en risk att det blir ett triggande inlägg och jag vet inte riktigt hur man skriver så det inte blir fel. Jag vill inte heller generalisera utan detta är ju mina ord.
 
Ytliga sår är kanske den vanligaste, och första, tanken som kommer när man nämner självskadebeteende. Men det är så mycket mer än så. Det började så för mig men fråga mig inte hur eller varför jag kom på tanken. Jag har funderat på det så många gånger. När jag var 11 år var det inget jag hade läst någonstans. Det bara kom. I ren frustration och det släppte på ventiler som var så skönt! Det var avledande från tankarna, från bråken i hemmet, från allt det uppdämda inuti kroppen. Befriande! Och det är det som är så farligt- det fungerar. MEN bara i stunden. Sen återkommer allt och man har ännu en grej att skämmas över. Så var det för mig i alla fall. Därför var jag genom åren noga med att se till att det inte kunde upptäckas och bara om man är riktigt noggrann och vet vart man ska kolla så ser man spåren av det. 
 
Jag ville inte ha det synligt, jag ville inte att någon skulle se mig. Det var mitt. Jag förstod knappt att det var ett problem. Det är oftast inget man väljer att börja med direkt men ibland känner man inget val. Inte ens mina föräldrar vet om det. Det är också något som är stämplat som påhittat tonårsdravel av någon som bara vill ha uppmärksamhet och vara speciell. Inte särskilt uppmuntrande för någon som verkligen behöver och vill prata om det..
Pojkvän och några fåtal vänner vet. Det räcker. Det är så långt bort nu att det känns onödigt att dra upp. I varje fall den delen.
 
Jag skrev "fortfarande finns men i olika former och styrka" vilket menas med att precis som missbruk så kan man ändra form av skadebeteende. Mitt blev maten och träningen. Ett enkelt sätt att kontrollera och straffa sig. Jag skulle ljuga om jag sa att det andra är borta, för titt som tätt får jag en stark känsla av att impulsivt göra något smärtsamt. Men jag vet bättre än så och att det inte är värt det. Det är något jag jobbar med nästan dagligen och i stort sett ger det sig endast i uttryck i huvudet där jag automatiskt slår ner på mig själv för att sen fånga upp den tanken och bryta ned den. Där har jag oerhört mycket att tacka Tomas för. Jag är öppen med dessa tankar och känslor, han ser på mig direkt när det är något och då pratar vi om det.
 
Jag tror det är lite på denna bana som relationen till maten har störts. IBS har inte gjort det lättare vilket också har varit en stor del av det. Innan jag förstod att svullnaden berodde på fel mat i fel situationer. Jag antar att det blir ett inlägg i sig..:) 
 
Jag förstår om det ter sig märkligt att skriva om något så personligt men man måste prata om dessa ämnen! Det är så tabulagt! Slår vad om att några blir förvånande över det jag skrivit. Jag tillhör förmodligen inte stereotypen av person som skadar/skadat sig själv. Det syns inte utåt- vilket är farligt. Men om omgivningen är öppen och bjuder till förtroende kan man nog få fram flera som vill prata och behöver stöd.
 
Ge dem den chansen!
 
gammal härlig cirkusbild från...2008/9? nångång:)

Kommentera

Publiceras ej